Coronapandemin har drabbat äldrevården hårt. Men de ansträngningar som nu görs för att skydda våra äldre har visat sig ha vissa negativa bieffekter. Att tillgodose behovet av närhet från familj, vänner och personal har blivit en ny utmaning i och med coronapandemin.

Gertrud Larsson har inte träffat sin dotter Gudrun Mårdberg på tre månader på grund av besöksrestriktionerna. Nu får de ses på var sin sida av en plexiglasskiva ute i den över hundra år gamla parken som omgärdar äldreboendet där Gertrud Larsson bor.

– Hej mamma! Hör du vad jag säger? undrar Gudrun Mårdberg när de träffas.

Gertrud Larsson svarar att hon inte hör mycket av vad hennes dotter säger genom den genomskinliga plasten.

– Vad fin du är och vad roligt att se dig mamma, försöker Gudrun Mårdberg glatt.

– Måste vi ha den här väggen, jag hör inte vad du säger, säger Gertrud Larsson.

Tuff uppgift för personalen

Personalen berättar att vården på boendet normalt innebär mycket kroppskontakt och kramar. Men att den skyddsutrustning, som visir och munskydd, och de regler som måste tillämpas försvårar arbetet och blir som en mur mellan vårdare och brukare. Det skapar i vissa fall både stress och distraktion.

Sjuksköterskan Jeanna Pavlovic, som jobbar på boendet, säger att det är en utmaning.

– Jag har varit med om att en demenssjuk boende vill ta bort visiret jag har för att de inte förstår vad det är, säger hon och fortsätter:

– Men vi måste, så långt det är möjligt, ha de här skyddsåtgärderna.

Även Gertrud Larsson och dottern Gudrun Mårdberg tycker att plexiglaset mellan dem påverkar mötet markant.

– Det känns som att prata med någon genom glaset i någon amerikansk fängelsefilm. Men det här väl ett bra sätt att lösa det på, säger Gudrun Mårdberg efter besöket.

Gertrud Larsson säger att hon bara vill krama sin dotter.

– Men det går ju inte. Det kändes jättekonstigt.