– I Sibirien har man ett uttryck: ”Föräldrar och partner begraver man i jorden. Ett barn begraver man i sitt hjärta”. Vi är ofta upphakade på att sorg ska ta ett till två år och det gör den för många, men variationen är mycket stor, säger Barbro Lennéer Axelson, psykoterapeut och universitetslektor i socialt arbete på Göteborgs universitet.

Men trots att sorgen är påtaglig kan de allra flesta ändå ta sig vidare i livet.

– Flera av tsunamikatastrofens överlevande har skrivit mycket bra och lärorika dokumentära böcker om detta. Ofta handlar det om att kärleken kommit till deras hjälp, att man har träffat en ny partner.

”Extra plågsamma minnen och svår ångest”

Risken för att falla i livslång sorg, eller komplicerad sorg som Barbro Lennéer Axelson kallar det, är extra stor om man förlorar flera närstående eller om den man mist ryckts bort från en utan minsta förvarning, som vid tsunamin 2004. Hon nämner att studier visat att över 20 procent av de som själva överlevt katastrofer hade posttraumatisk stress, med extra plågsamma minnen och svår ångest.

– Det kan också finnas en så kallad överlevnadsskuld som är stark och som bidrar till en mycket ihållande sorg, att man till exempel inte lyckades rädda sitt barn och att man själv lever, men inte känner sig värd att leva. I dessa fall behövs vanligen professionell hjälp för att få andra perspektiv på överlevnadsskulden och att lära sig leva med en nedtonad skuld.

Fortfarande saknas 15 svenskar efter tsunamin 2004. Elva av dessa var under 18 år, och sju var under fyra år. Att inte få ett avslut med till exempel en begravning är något som försvårar sorgearbetet.

– Då kan man känna att man själv övergivit den som dött och man har ingen fästpunkt för en avslutning. Vi mår helt enkelt inte bra av oavslutade situationer, säger Barbro Lennéer Axelson.

Svårt att känna glädje

En del utvecklar så stark lojalitet till den döda att de har svårt att tillåta sig att känna glädje.

– Man känner skuld när man skrattar och har roligt i stället för att leva efter följande ord: ”I den stora sorgens famn finns små ögonblick av skratt ”.

Andra har svårt för att växla från sorg till glädje för att de är rädda att glömma personen som gått bort. Den risken är minimal, säger Barbro Lennéer Axelson.

Även om vissa behöver isolera sig till en början för det som hon kallar för ”självsamtal” och dialog med den döde, är det inget som är bra i längden.

– Man behöver sorgepauser. Man behöver distrahera sig även om man inte ens mår bättre i början. Men det blir inte bättre av att isolera sig. Social isolering är tvärtom den stora fienden till att komma vidare i livet.

Vissa vill leva i sorg

För vissa blir sorgen själva syftet med livet efter ett trauma, och något som man inte vill ta sig ur.

– Det kan vara en sorg att också släppa sorgen. En rädsla för tomheten som kan vara än värre infinner sig. Jag har arbetat med personer som inte vill ur sin sorg. Och även detta måste respekteras förutsatt att inte till exempel andra barn eller syskon far illa och måste leva i skuggan av sitt avlidna syskon.

Men samtidigt som den som vill leva i sorg måste få göra det, kan personen ha ett behov av att tala.

– Det vanliga sättet att komma igenom sin sorg är stödet från alla upprepade samtal med närstående. Att repetera är inte att ”älta” utan att smälta det inträffade. Man skapar sin sorgeberättelse, kommer på nya saker i samtal med olika personer.

”Viktigt att förstå det som hänt”

Samtidigt som man måste respektera människor som vill leva kvar i sin sorg, kan det innebära utmaningar för omgivningen, säger Barbro Lennéer Axelson.

– Omgivningen tenderar att inte orka lyssna lika mycket som den sörjande skulle önska. Och man kan knappast förvänta sig det. Man kan behöva fundera på om man behöver professionell hjälp i livsomställningen. Sorgearbete som det kallas, eftersom det tar så mycket energi, är ju ett omfattande förändringsarbete, ett reparationsarbete.

Det är viktigt att förstå det som har hänt och det finns många olika sätt att göra det. För vissa handlar det om att skriva dagbok, poesi, eller musik. För andra är religion och bön centrala delar sorgearbete.

– Man vet vid det här laget från forskning att det är konstruktiv sorgebearbetning att sätta ord på alla de olika känslor som en sorg rymmer och de tankar som man har.

Barbro Lennéer Axelson säger att många måste hitta ny mening med livet. Det är något som den som sörjer själv måste ta tag i.

– En kvinna upplevde att ”nu börjar jag tycka om kaffe igen”, en man fick lust att byta bil. Alla dessa små meningar med livet och livslusten återvänder inte med dunder och brak utan i små, små doser. Det gäller att lägga märke till dessa och se det som steg på vägen in i det nya livet. Man säger ofta att man ska tillbaka till livet igen.