Riksdagsledamoten Erik Bengtzboe (M) har nu tvingats avgå under förnedrande former. Hans olika förklaringar till varför han kvitterat ut traktamenten och hyresbidrag av riksdagen har känts alltmer absurda ju mer som framkommit om hans boendesituation.
För Moderaterna som har en rad allvarliga politiska problem att hantera just nu, inte minst fallande opinionsstöd, kunde knappast den här uppmärksamheten kommit vid ett sämre valt tillfälle.
”Moderaterna som parti drabbas”
Att Erik Bengtzboe nu avgår är därför fullt logiskt. Förtroendet för honom som politiker har raserats fullständigt de senaste dagarna. Men också Moderaterna som parti drabbas alltså.
Risken är dock uppenbar att den största förloraren är det politiska systemet i stort. Erik Bengtzboe är nämligen bara en i raden av politiker som den senaste tiden ertappats med fingrarna i syltburken och som på olika sätt har försökt berika sig på riksdagens ersättningssystem.
”Flertalet utpekade riksdagsledamöter har avgått”
Liknande fall som avslöjats i tidningen Aftonbladets granskning är Caroline Szyber (KD), Åsa Lindestam (S), Emma Carlsson Löfdahl (L) och Penilla Gunther (KD).
Flertalet av de utpekade riksdagsledamöterna har avgått eller tvingats avgå. De har förbrukat sitt förtroende hos väljarna och därför knappast haft något val.
Att förvalta väljarnas förtroende är själva innebörden i begreppet förtroendevald. Utan förtroende går det inte att verka som politiker. Det tycks vissa politiker helt ha glömt bort idag, vilket är allvarligt i sig.
”Leder till ökat politikerförakt”
Men risken är uppenbar att de många avslöjandena på senare tid etablerar en bild hos väljarna att svenska politiker mest består av fifflare. Det vore fullständigt förödande för tilltron till den representativa demokratin.
Vårt demokratiska system bygger ju på att väljare har förtroende för de politiker som utses till att styra i kommuner, landsting och riksdag. Varför skulle väljarna annars gå och rösta när det är val?
Återkommande skandaler där politiker uppfattas fiffla och mygla riskerar därför att drabba alla politiker. Det leder till ökat politikerförakt och i förlängningen till att förtroendet urholkas för hela den representativa demokratin.
”Skadan kan inte värderas i tusenlappar”
Själv har jag i mitt yrke träffat en massa politiker under flera decennier och är fast övertygad om att de allra flesta är seriösa människor, som inte myglar och som verkligen vill åstadkomma en förbättring av samhället.
Men den lilla grupp som nu tar sig friheten att fiffla med riksdagens ersättningar och bidrag äventyrar inte bara sina egna uppdrag utan skadar samtidigt hela det politiska systemet. Den skadan kan inte värderas i tusenlappar.
Sedan kan man undra hur dessa politiker egentligen är funtade: Med tanke på den långa raden av avslöjanden kan väl knappast någon tro att de ska komma undan? Eller har de trots allt förträngt att offentlighetsprincipen innebär att vem som helst kan begära ut deras kvitton och traktamentesunderlag?
”Partierna har en läxa att lära ut”
I grunden handlar det dock om något helt annat, det vill säga synen på det egna uppdraget som förtroendevald. Partierna har uppenbart en läxa här att lära ut till sina företrädare, inte minst när det gäller etik och moral.
I längden kan det annars vara svårt att övertyga väljarna om varför de ska lita på politiker, som gång efter gång avslöjas med att försöka sko sig på det allmännas bekostnad.