För att kunna närma oss de här frågorna har vi behövt anonymisera både offer och förövare. ”Martin” är dömd och avtjänar nu sitt straff. För att kunna närma oss svaren på de frågor vi haft har vi besökt den anstalt där han sitter, och gått med på att publicera det han säger anonymt.

Skulden ligger på förövaren

Det är inte alltid självklart att vare sig anonymisera eller publicera det en förövare säger. Men vår roll som journalister innebär också att försöka ge hela bilden – och i det här fallet bedömer jag att det ”Martin” säger har relevans för allmänheten. Inte minst för att också dämpa de känslor av skuld och skam som offer eller anhöriga kan känna. Att han så tydligt säger att det är hans fel, ingen annans. Liksom att hans offer inte ska lägga någon skuld på sig själva.

Han säger själv att han behöver hjälp, och är kritisk till den behandling han fått av Kriminalvården.

Vill belysa ett problem

”Martin” beskriver också ett tillfälle då han erkänt sexualbrott hos polisen i en förhoppning om att bli inlåst. Men istället skickades hem. Sådant som väcker frågor även till polis som genom det här jobbet får förklara vad som krävs för att faktiskt låsa in någon.

Genom journalistik kan vi inte förändra något som redan hänt. Vi är heller ingen rättsinstans. Vi kan däremot belysa ett ständigt närvarande problem – inte minst i barn och ungas verklighet. Och det gör vi bäst, menar jag, genom att ställa frågorna till dem som själva varit med om brotten. Såväl offer som förövare.