Hanna Nilsson var på väg från Stockholm till sina föräldrar i Hudiksvall och satt på det tåg som spårade ur. Tåget gick långsamt ända från Gävle på grund av vädret.

– När jag var i Gävle, tänkte jag: ”Men gud, ska jag ta en buss istället eller ska jag be någon förälder hämta mig?”

– Det gick långsamt förbi Söderhamn och när vi kom förbi Iggesund så skojade tågvärden och sa: ”Ja, nu står vi still igen, men om vi är glada så kommer vi till Hudiksvall idag.” Det kändes knappt som vi skulle komma fram, säger hon.

Tåget skakade

Hanna säger att det kändes som tåget flög och det skakade till.

– Jag fattade nog inte riktigt vad som hände från början, för folket från de drabbade vagnarna greps av panik. Man fattade när folk kom och skrek hysteriskt. Jag är ganska cool egentligen som person, men jag blev också lite rädd.

”Ni måste sitta helt still i tåget”

– De runtom mig var ganska lugna fram tills tågföraren sa i högtalaren att man måste sitta helt still i tåget annars kan resterande tåg välta ner, då blev det väldigt obehagligt. Jag tänkte någon gång, tänk om de inte går bra, tänk om hela tåget ramlar ner här för backen, då dör vi ju.

”SJ har hanterat olyckan bra”

Hanna säger att hon tycker SJ har hanterat olyckan bra. Dagen efter urspårningen blev hon uppringd från SJ där hon bland annat fick frågor om hur de mådde efter händelsen.

– De har hanterat det bra, jag vet att de fått kritik efteråt, och när vi väl satt på tåget så var folk bittra över att tågresan gick så långsamt. Men jag tycker det det var bra att tåget inte gick så snabbt. Jag flög vid 40km/h, vad hade hänt om tåget gått i 140km/h?