Vi träffar de två tjejerna i ett rum. När dörren stängs tar de båda av sig sina slöjor. Helst skulle de vilja slippa den, även utanför rummet, men det går inte. När intervjun är slut sätter de båda på sig sina huvudbonader igen.
– Dels gör jag det för att folk pratar, dels för att jag inte får för min bror, säger Miranda.
Egentligen heter de två tjejerna någonting annat. De har varit här nu i över ett halvår. Josaman bor på ett asylboende med familjen. Hon mår inte så bra. Allt eftersom har hennes pappa blivit allt mer kontrollerande.
– Han vill veta vilka jag pratar med, vart jag ska gå. Han är mest på min mamma men även jag måste uppföra mig och klä mig som han vill, säger hon.
Måste berätta allt
I vår granskning av kvinnors vardag på asylboenden har vi hittills intervjuat kvinnor som känner sig rädda för andra män som bor på förläggningen. Men även inom familjerna finns det dom som vill begränsa kvinnorna och flickornas frihet. Josaman har sin pappa, Miranda har sin bror.
– Vart jag än går måste jag förklara för min bror varför jag vill gå dit. Vem jag går med, när jag går och när jag kommer hem.
Inget undgår familjernas överhuvud. I samhället där de två tjejerna bor finns flera vakande ögon som mer än gärna berättar om vad flickorna gör.
– Trots att man kommit till Europa så måste man uppföra sig som förut. Uppför man sig inte pratar folk bakom ryggen på en. Det är inte bra, säger Miranda.
Vill leva som andra
I uppförandet kan det till exempel handla om just klädsel, att ha på sig slöjan. Men tjejerna ser det på ett annat sätt. För dem är det viktigt att kunna smälta in i sitt nya land.
– Man ser ju att här är det ingen, förutom vi, som bär slöja och det påverkar såklart, säger Josaman.
Miranda håller med. Hon poängterar att hon bara leva som en vanlig svensk tonåring. Hon vill ha ett facebookkonto som inte kontrolleras av sin bror.
– Det känns olustigt inför framtiden om det ska fortsätta så här och folk ska rapportera om allt jag gör, säger hon.