Kan du tänka dig att bli intervjuad om dina erfarenheter? Du kan vara anonym. Mejla till angela.hanagarth@svt.se – skriv gärna i meddelandet var du bor.
Har du barn som inte går till skolan?
Lottie • Vill bara säga att jag känner igen det om signaturen Jennie skriver nedan. Skolan var inte alls samarbetsvillig utan verkade mer inne på att skuldbelägga oss som föräldrar, och vår son, än att försöka hitta en lösning. Den här chatten river upp många gamla så. Vår son är idag 24 och läser på yrkehögskola. Det finns hopp, men oron att han ska hoppa av finns hela tiden eftersom han självförtroende fick sig en rejäl törn under högstadiet
Camilla • Hej! Mamma till barn som kämpar med skolgången och att orka vara i miljön. Precis som "Mamma till en vill men inte kan gå till skolan" skriver så finns lust och vilja att lära sig saker men allt kvävs av en stökig och oberäknelig skolmiljö. Hur kan man komma framåt då? Det ligger en otrolig press på barnet (och vårdnadshavare) att alla måste va i skolan men om man inte orkar... vi förstår ju alla att lärare inte orkar... men barnen.
Hej Camilla. Tack för ditt meddelande. Jag skickar med några tips som förhoppningsvis kan hjälpa er att komma framåt.
Se över schemat till möjligheten för eleven att energispara, förbereda inför rast, vara i klassrummet under rasten? Eller finns det någon annan reträttplats där eleven kan samla energi?
Mamma till barn med tidigare skolfrånvaro • När vi uppmärksammade skolan om vårt barns mående och skolmotstånd fick vi under väldigt lång tid svaret att skolan inte ser några problem.
Eftersom barnet ”höll ihop” i skolan och släppte ut ångest hemma, fick vi inget stöd. Problemen var i hög grad kopplade till skolmiljön, men effekterna visade sig hemma.
Vilken skyldighet har skolan att lyssna på vårdnadshavare och utreda ev stödbehov även om barnet inte stör eller visar ångest i skolan?
Ja skolan har en skyldighet att utreda stödbehov då barnet tenderar att bli frånvarande från skolan. Jag uppmanar dig att ta kontakt med skolans elevhälsa, en kurator, skolsköterska eller specialpedagog.
Mi • Har en 15-åring som haft ströfrånvaro sedan ht åk 7. Kraschade totalt ht åk 8. Svår ångest, depression och olika fobier, varav den sociala fobin är värst. Står i kö på BUP för utredning autism och add. Skolan har erbjudit, enligt dem, sin största anpassning att gå i skola i den så kallade lilla gruppen. 15-åringen tar sig inte utanför sitt rum och vi ser inte anpassning en som rätt. Vad har vi rätt att kräva av skolan?
Hej, det är en otroligt tuff situation för er. Vi alla känner till köerna till specialistvård och den frustration det bär med sig för en hel familj.
Att arbeta stegvis med återgång till skolan brukar vara en metod som fungerar. Men med en fastställd diagnos av social fobi är det BUP som ska arbeta med behandling.
Vissa skolor erbjuder hemundervisning, därmed inte sagt alla. Det kan vara ett alternativ under en period men inte en lösning på lång sikt. Det är en bedömning som måste göras från fall till fall. Vissa elever kan känna sig påträngda av att skolan kommer hem. Vilket kan ge motsatt effekt.
Jag vet inte hur skolan introducerat den särskilda undervisningsgruppen men min erfarenhet är att elev och familj får besöka lokalerna när inga andra elever är där kan hjälpa. Att man får veta vad man ska göra, vilka som jobbar där och vart man ska sitta. Kanske kan det även hjälpa om man får veta vilka andra elever som har undervisning i den gruppen. Allt är bra för att skapa en förförståelse.
Förälder • Jag fick själv be att mitt barn skulle bli kopplad till centralstöd för att få hjälp. Vårat barn har varit väldigt känsligt och det centralt skolstöd tillämpade var att komma hem hit och försöka möta honom. Varje gång låste han ner sig på sitt rum av skräck när de kom tre människor och en hund. Han låg i sitt rum och skrek av rädsla när dessa personer kom. Efter tionde gången så sa jag att nu måste vi avbryta. Då sa kuratorn som idag jobbar på BUP- hur menar du då att vi ska nå honom ? Man måste väl förstå att man tillslut knäcker honom. Och han var inte långt från att få ett sammanbrott.
Han undrade idag varför jag inte skyddade honom.? Jag sa att jag försökte men vi stod under hot från rektorn med vite och vi var tvungna att visa att vi samarbetade. Han har idag fått kontrollbehov och rädd för att gå ut.
Pappa till hemmasittare • Har en son med social fobi och ångest som redan i 3an började uppvisa symptom att inte "trivas" som över tid nu utvecklats till att gå i skolan i bästa fall gå ett par timmar i veckan. Skjutsar dagligen till skolan årskurs 8 men åker oftast hem igen efter några minuter, då han inte orkar gå in. Vi har fått hjälp av skolan i viss mån med specialanpassad platsbunden utbildning men vad hjälper det när han inte går in? Läser svaren ifrån er här att det "bara" är 2 skolor i landet som får bedriva hemundervisning? Ni döljer er bakom fina ord och den sk skolplikten som stjälper allt för oss som kämpar dagligen med denna katastrof. Varför försöker ni inte ge ett seriöst svar att vi ska åtminstone ansöka om denna möjlighet?? Nu ska vi föräldrar bollas mellan socialen, BUP, egna utredningar och kontakter med olika myndigheter. När en stor möjlighet för vår son inte ens erbjuds?
Jag förstår er frustration och vet att många familjer känner att de bollas runt hos olika aktörer. Att man känner sig ganska ensam. De skolor som har fått tillstånd från skolinspektionen att erbjuda distansundervisning är Palmbladskolan i Uppsala kommun och Montessoriskolan Elyseum i Göteborgs kommun. Det kan vara värt att ta kontakt med dem. Det måste alltid finnas en hemskola knuten till en elev. Någon skola måste ha ansvar för skolplikten.
Mamma • Oavsett formella diagnoser eller inte så tycker jag att jag i mitt umgänge ser att det är många "ingenjörsbarn" som helt enkelt slås ut. Det finns ingen möjlighet i dagens skola att vara tyst och lite inåtvänd, att behöva lugn och vilja få förståelse för ämnen och uppgifter. På min tid (för många år sedan) gick det på gott och ont att sitta helt tyst på lektionerna och bara vara teoretisk, det var också otroligt mycket lugnare på högstadiet. Då gick jag ändå på en skola där väldigt mycket hände men om man var på lektionerna så skötte man sig eller åkte ut.
Jag tycker också som att det känns som om vi hade mer (tråkiga) lektioner och förklaringar som jag tycker saknas när jag ska hjälpa mina barn med läxorna, de verkar bara hafsa över många ämnen.
Jennie • Jag upplever en ovilja från skolor att samarbeta med föräldrar. I skolans värld betyder samarbetet bara att vi ska tvinga iväg barnet till skolan. Men i vår värld betyder samarbetet att vi tillsammans hjälps åt. Där vår röst är viktig eftersom vi känner barnet bäst. Men vi ses som besvärliga, krävande och lägger oss i skolans uppdrag. Det är både kränkande och förödande för en tung situation där barnet drabbas.
DEt som hjälpt mitt barn tillbaka till skolan har varit att vi haft gott samarbete där skolan litat på oss föräldrar och hört oss.