– Jag var bara sex år gammal då, när min mamma försvann. Hon var 26 år gammal när hon åkte på kryssningen och aldrig kom tillbaka, säger Fredrik Andersson från Lindesberg.

I dag är Fredrik nästan precis lika gammal som hans mamma Maud var när hon omkom. Och precis som för många andra anhöriga är sorgen fortfarande levande.

Går till en tom grav

Lennart Johansson förlorade sin fru Mona.

– Sorgen finns med mig varje dag. Och det handlar mycket om att vi inte fått hem våra älskade. Jag har ju en tom grav att gå till här på Frövi kyrkogård, säger Lennart Johansson.

Katastrofen blev ett nationellt trauma för Sverige och slog hårt mot Västmanlands och Örebro län, den där onsdagen den 28:e september 1994. Lindesbergs kommun var en av de fyra kommuner i Sverige som drabbades värst.

Personal från hela kommunens kök, skolkök och äldreboenden, hade fått kryssningen som uppmuntran för deras arbete och 33 personer omkom, mestadels kvinnor.

”Bedrövligt att vi inte fått svar”

Fortfarande finns det många oklarheter kring katastrofen och ingen har ställts till svars för förlisningen. Bland många anhöriga finns det stor besvikelse och hård kritik mot myndigheterna. Till exempel kring beslutet att kropparna inte skulle bärgas.

– Det känns bedrövligt att vi fortfarande, 20 år senare, inte fått svar, säger Göran Claesson som är ordförande i föreningen Anhöriga Estonia i Lindesberg.

– Jag tror inte att vi får reda på sanningen om vad som egentligen hände. Tillsammans med sorgen är det ett sår som aldrig läker, säger Fredrik Andersson.