En delad bild som visar två sektioner. Den vänstra sektionen visar de två systrarna Mattsson i Lindesberg som pratar om sin mamma Annika som dog i Estoniakatastrofen 1994. Den högra sektionen visar en gammal fotografi av två barn som sitter tillsammans, med en text bredvid som beskriver ett minne kopplat till dem. — Se systrarna Stina och Sara berätta om dagen 1994 som de aldrig glömmer – när de fick beskedet att mamma Annika omkommit i Estoniakatastrofen. Foto: Michael Jansson/SVT

30 år efter Estonia: Deras mamma var en av 33 kvinnor från Lindesberg som omkom

Uppdaterad idag 08:24

Publicerad idag 05:30

Hoppet om att mamma Annika skulle komma hem levde ganska länge.

Systrarna Stina och Sara var 9 och 15 år, den där dagen 1994 som förändrade allt.

– Vi är ju för alltid Mattsson-flickorna som förlorat morsan, så är det ju. På gott och ont, säger Sara.

Annika Mattsson var en av 33 kvinnor från Lindesberg i Örebro län som aldrig kom hem när Estonia förliste på Östersjön, den 28 september 1994.

Annika hade åkt på studieresa med andra ur kökspersonalen på skolor och serviceboenden i kommunen. Hon var 34 år. Kvar fanns hennes man och fyra barn.

Estoniakatastrofen

Insikten om vad som hänt kom gradvis den dagen. På radion talade en man med allvarlig röst om att ett fartyg sjunkit på Östersjön – men var det mammas båt?

– Jag vaknade av att du bara skrek, säger Sara och tittar på Stina.

Låg under en trappa

– Jag minns bara fragment, men har fått berättat för mig att jag låg på några dynor under en trappa, säger Stina.

Hon minns att hon inte fick åka med skolbussen på friidrottstävling, hur kompisarna stod upp i sätena och tittade på hennes hus när de åkte förbi.

Syskonen satt som klistrade framför tv:n, där namnlistor rullade.

– Vi satt och väntade på om mamma skulle vara en av de överlevande. Men det var hon ju inte.

Fick aldrig träffa mormor

Saras 20-åriga dotter Moa hann aldrig träffa sin mormor. Hon tycker att det är konstigt att kunskap om en av de dödligaste fartygskatastroferna under 1900-talet inte ingår i skolundervisningen.

– Ingen känner till Estonia, vi har bara fått lära oss om Titanic, säger Moa.

Hon har på egen hand engagerat sig och letat information om katastrofen, bland annat i Riksarkivet. Det är Sara glad för. Ingen av dem vill att katastrofen glöms bort.

– Jag har länge känt att vi har en plikt att berätta, säger Sara.

Vill inte säga ”hej då”

Livet har, som livet gör, gått vidare. Idag är både Sara och Stina mammor. Att själv bli mamma och 34 år, som Annika var när hon försvann, har satt sina spår hos Sara. Ska någon resa bort så vill hon ogärna säga ”hej då”.

– Det blir också jättejobbigt om vi ska kramas och hålla på. Det gör vi inte.

Känslorna kring årsdagar kommer alltid att finnas där, tror hon, inte bara för att media uppmärksammar dem.

– Augusti och september är alltid lite tunga. Kroppen minns, liksom.

I klippet berättar Stina och Sara mer om det stöd de fick efter katastrofen

Estoniakatastrofen

Relaterat

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.