Annika Mattsson var en av 33 kvinnor från Lindesberg i Örebro län som aldrig kom hem när Estonia förliste på Östersjön, den 28 september 1994.

Annika hade åkt på studieresa med andra ur kökspersonalen på skolor och serviceboenden i kommunen. Hon var 34 år. Kvar fanns hennes man och fyra barn.

Insikten om vad som hänt kom gradvis den dagen. På radion talade en man med allvarlig röst om att ett fartyg sjunkit på Östersjön – men var det mammas båt?

– Jag vaknade av att du bara skrek, säger Sara och tittar på Stina.

Låg under en trappa

– Jag minns bara fragment, men har fått berättat för mig att jag låg på några dynor under en trappa, säger Stina.

Hon minns att hon inte fick åka med skolbussen på friidrottstävling, hur kompisarna stod upp i sätena och tittade på hennes hus när de åkte förbi.

Syskonen satt som klistrade framför tv:n, där namnlistor rullade.

– Vi satt och väntade på om mamma skulle vara en av de överlevande. Men det var hon ju inte.

Fick aldrig träffa mormor

Saras 20-åriga dotter Moa hann aldrig träffa sin mormor. Hon tycker att det är konstigt att kunskap om en av de dödligaste fartygskatastroferna under 1900-talet inte ingår i skolundervisningen.

– Ingen känner till Estonia, vi har bara fått lära oss om Titanic, säger Moa.

Hon har på egen hand engagerat sig och letat information om katastrofen, bland annat i Riksarkivet. Det är Sara glad för. Ingen av dem vill att katastrofen glöms bort.

– Jag har länge känt att vi har en plikt att berätta, säger Sara.

Vill inte säga ”hej då”

Livet har, som livet gör, gått vidare. Idag är både Sara och Stina mammor. Att själv bli mamma och 34 år, som Annika var när hon försvann, har satt sina spår hos Sara. Ska någon resa bort så vill hon ogärna säga ”hej då”.

– Det blir också jättejobbigt om vi ska kramas och hålla på. Det gör vi inte.

Känslorna kring årsdagar kommer alltid att finnas där, tror hon, inte bara för att media uppmärksammar dem.

– Augusti och september är alltid lite tunga. Kroppen minns, liksom.

I klippet berättar Stina och Sara mer om det stöd de fick efter katastrofen