Det var Matt Ford som hörde av sig efter att jag gjort mitt fystest på Örebro universitet. Han hälsade mig välkommen att springa Parkrun i Örebro. Då var frågan för tidigt ställd. Fem kilometer kändes obeskrivligt långt!

Men när jag kände att tre kilometer satt, så växte tanken på att ta klivet upp på fem. Bara för att känna på det. Och det här var ju ett lopp mer mot mig själv än klockan. 

Och det var faktiskt roligt att ha människor omkring sig, som tar sig runt samma runda. Det var peppande. Jag hörde hejarop på vägen mellan deltagare och jag fick hjälp på slutet av en medlöpare som guidade mig mot mål innan upploppet ”vänster här” ”rakt fram där” och ”nästan bara upploppet kvar”. Tack så mycket för det, det gav extra energi!

Och ja, jag tog mig i mål och fick plinga i ”debutklockan”.

Om du vill veta hur det gick för mig och vad andra säger om loppet så starta klippet ovan!