Två kvinnor sitter mittemot varandra. Den ena med ryggen mot kameran. I fönstret, bakom  kvinnan som tittar mot kameran, står krukväxter.

Javascript är avstängt

Javascript måste vara påslaget för att kunna spela video
Se mamman Johanna berätta om situationen med sonen Rasmus – båda personerna heter egentligen något annat. Johannas röst är utbytt. Hennes citat är upplästa av en SVT-reporter. Foto: Frida Lindhe/SVT

Johanna om sin isolerade son: ”Jag trodde det var han som skjutit på Risbergska”

Uppdaterad
Publicerad

Johanna får nyheten i mobilen. Tio personer har dödats på Campus Risbergska i Örebro. Hon blir alldeles kall. Tänk om det är hennes son som skjutit?
– Jag har kämpat så länge nu för att han ska få hjälp. Men det blir bara värre och värre, säger hon.

Johanna heter egentligen något annat. Hon gråter när hon ringer upp, beskriver år av kamp för att hennes son ska få rätt hjälp.

Han är i 20-årsåldern. Vi kallar honom Rasmus.

– Kanske får vi aldrig veta varför han på Risbergska gjorde det han gjorde. Men oavsett det är jag nog inte den enda föräldern som är rädd för vad deras barn skulle kunna göra.

Vill inte längre ha besök

Rasmus vill inte längre ha besök i sin lägenhet. De sms:ar mest.

– Han bara sitter där ensam och spelar, kollar på sjuka videor där människor skjuts ihjäl – och skrattar. Det är som att han hjärntvättar sig själv.

Hon har räknat till ett 30-tal olika antidepressiva mediciner hemma hos Rasmus, som vården skrivit ut.

– När han inte är påverkad skulle han aldrig skada någon. Men när han dricker alkohol, tar tabletter och röker hasch blir han en helt annan person. Aggressiv och hotfull.

Vill att sonen tvångsomhändertas

Johanna säger att hon har gjort flera orosanmälningar. Hon önskar att sonen tvångsomhändertas.

– Men ingenting händer. Hade det varit annorlunda om han varit sprutnarkoman och mer illa däran på det sättet?

När Rasmus hotade att sprätta upp henne ringde hon polisen.

– Ibland har jag varit så rädd att jag inte ens vågar vara hemma.

Hon beskriver en barndom som inte var enkel, men ändå under kontroll. Det var han och hon. Konfliktfyllt i perioder, men hanterbart. När sonen fyllde 18 sökte han sig själv till akutpsykiatrin.

– Nu har han fått två olika diagnoser.

Har ingen insyn

Vem, undrar hon, ska stötta föräldrar som kämpar år ut och år in för att deras barn ska få hjälp när de straffar ut sig själva? Eftersom Rasmus är vuxen har hon ingen insyn längre i hans kontakt med psykiatrin, utan är beroende av om sonen vill göra henne delaktig.

– Hur många ensamma män med liknande problematik finns det, utan kontakt med samhället, som riskerar att bli våldsbenägna?

Rasmus vill egentligen leva, tror hon, även om han hela tiden upprepar att han vill ta sitt liv.

– Han säger att han inte törs göra det själv, utan vill bli skjuten av polisen. Då blir jag livrädd för att han skulle kunna ta andra med sig.

Mamma Johanna och sonen Rasmus heter egentligen något annat. Johannas röst är utbytt till en reporterröst på SVT i klippet.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.