Ett par timmar innan Statens haverikommission (SHK) presenterade slutrapporten fick Lars-Eric och övriga anhöriga till de nio personer som omkom vid olyckan en egen genomgång av slutsatserna, i Örebro.

– Det var viktigt och bra. Det är skönt att få ett avslut, det här ju pågått väldigt länge, säger Lars-Eric.

Han tycker att SHK gjort ett mycket bra jobb.

”Känns viktigt”

– De har ju tittat på alla saker. På planet, på mänskliga faktorer, på organisationsfaktorer och så har de provflugit liknande plan. Allt är nu mycket mera undersökt utifrån det som antyddes i förra rapporten. Det känns viktigt.

– Kommissionens uppgift är ju inte att peka ut skuldfrågan utan orsaken, så långt det går. Man vill ju minska risken för att det ska hända igen.

Har du fått de svar du hade hoppats på?

– Jag vet inte om man hoppas på något. Gjort är gjort. Det fanns ju en rad faktorer som sammanföll och som ledde fram till det här, man kan inte peka på en enskild faktor.

Han beskriver stämningen vid rapportgenomgången för de anhöriga som dämpad.

– Det var precis som förra gången, en hel del frågor och kommentarer runt de olika delarna.

Inget behov av att skuldbelägga

Lars-Eric själv känner inget behov av att lägga skulden på någon eller något.

– Det är ingen som gjort det här avsiktligt. Det viktiga är att man kan gå vidare på ett bra sätt och försöka förebygga liknande olyckor.

Att förlora ett barn innan man själv går bort är svårt, konstaterar han. Sorgen finns alltid kvar, men har också alltmer övergått i det han kallar minnesglädje.

– Staffan betydde så mycket för så många. Han är inte kvar här, men man kan också leva vidare som förebild. Han talade aldrig illa om andra, om någon kom in på sådant bytte han samtalsämne. Han hade inte heller behov av att peka ut skuld, och det avtrycket lever vidare.