När SVT Nyheter besöker den gymnasieskola där 16-årige Ahmed Obaid gick, möts vi av en lågmäld men påtaglig sorg, både hos personal och elever. I skolmatsalen brinner två ljus på båda sidor om ett inramat porträtt och framför ligger en ljusblå minnesbok att skriva i. Runt om bilden står många vaser med blommor och någon har omtänksamt, diskret smugit in ett paket näsdukar mellan vaserna för den som behöver.
– Han var en kille som gick runt med ett leende, man gillade honom direkt, han var som en lillebror för oss, beskriver Nada Dakhil, som kände Ahmed och hans familj.
– Jag kommer aldrig att glömma hans mamma, hur hon satt där helt chockad och sa till kvinnorna som kommit dit för att stödja henne: ”varför gråter ni? Min son kommer!” säger Nada och tittar ner i golvet.
– Hon satt vid fönstret hela natten och väntade och väntade. Varje gång klockan slog ytterligare en timme sa hon: ”han är försenad, var är han? Han vet att han inte får vara ute så här länge”.
Plötsligt så finns han inte mer
Wala Habibs bror var kompis med Ahmed Obaid och hon har varit hemma hos familjen varje dag sedan det ofattbara hände.
– Det som är svårt för hans mamma är att hon är van att se sin son hemma varje dag, hela tiden. Det är inte lätt. En son som skojade hela tiden, sen helt plötsligt så finns han inte mer. Deras son, han som hade gjort liv hemma, att de förlorar honom just på det här sättet, det är jättesvårt, säger hon.
På en vägg i matsalen hänger ytterligare en bild av Ahmed Obaid, finklädd med kostym, fluga och brett leende. En kvinna som jobbar som skolmåltidspersonal kommer fram för att byta ut ljusen som håller på att brinna ut. Hon gör det med stor respekt och när hon tittar upp mot oss ser vi hur tårarna strömmar. Hon skakar på huvudet och ger sig snabbt iväg för att vi inte ska hinna försöka prata med henne.
Det kommer inte att vara som förr
Nada Dakhil och Wala Habib passar på att skriva några rader i boken, och försöker hitta rätt ord för att beskriva hur de känner och vad de tänker.
– Jag har aldrig känt den här känslan förut. Det är jättesvårt. Man är fortfarande ledsen, men man måste ändå fortsätta, man kan inte stanna i att bara vara ledsen. Men det är svårt att känna den här känslan. Jag är ordlös, säger Nada och Wala fyller i:
– Det kommer inte att vara som innan, inte hemma, inte i skolan, speciellt i hans klass, det kommer inte att vara som förr.
Det kan hända vem som helst nu
Alla vi träffar på skolan beskriver Ahmed Obaid som en glädjespridare med många vänner och utan kända fiender. Det faktum att det ännu inte finns någon förklaring till varför han sköts till döds med flera skott, när han var på väg hem från bussen, har gjort att det samtidigt med sorgen även smugit sig in en ny sorts osäkerhet hos flera av eleverna och deras familjer.
– Det finns en rädsla hos oss. Vi vet inte vad vi ska göra. Varför ska vi känna detta? Våra föräldrar flydde hemlandet för 20-30 år sedan för att hitta trygghet i Sverige. De kom till Sverige, men de hittar fortfarande inte tryggheten, säger Nada Dakhil.
– Det hände ju, det borde inte ha hänt, men det hände, säger Mohammed Alsubihawi. Så nu får vi ta hand om oss själva, för det kan hända vem som helst nu.
– Man vet ju aldrig när det är sista gången är man ser någon. Om man till exempel går ut efter att man har bråkat med sina föräldrar så skulle det inte kännas bra sen om det händer något, det är mycket såna tankar, säger Maya Milacic.
Pappa kör till skolan
– Såklart man är rädd och mina föräldrar är rädda. Jag får inte gå hemifrån och min pappa kör mig till skolan varje dag. Det är svårt att uppleva detta, säger Zain al Jabir med en sorgsen blick:
– Och jag är också orolig för min familj. Om jag blir skjuten så kommer deras sorg att bli långvarig, det är jag medveten om. Min mamma skulle inte klara av det.