De flesta har smittats längs Östersjökusten och i områden kring Mälaren och Vänern, enligt Folkhälsomyndigheten.

För att en plats ska klassas som ett riskområde krävs att mer än att en person fått smittan i det området.

– Det är att vi ser att det återkommer på samma plats. Det kan handla om två-tre fall under kort tid och att det sedan återkommer år efter år. Sedan är det upp till varje smittskyddsläkare i varje län att klassificera det som ett riskområde, säger Mats Haglund, infektionsläkare vid Länssjukhuset i Kalmar.

Varje år rapporteras 200-300 fall av TBE i Sverige. Det är endast vid neurologiska infektioner som anmälan ska ske, d.v.s. de personer som endast insjuknar i en influensaliknande bild räknas inte in i ovan nämnda siffra.

Klimatet påverkar

Flest TBE-fall brukar anmälas under augusti och september. Att smittan successivt ökar tros bero på olika faktorer där klimatet är en.

Eftersom en högre genomsnittstemperatur och längre vegetationsperiod gynnar fästingarna ökar risken att människor ska exponeras för dem.

– Jämför vi stränder kring Vättern med skogen i smålänska höglandet så skiljer det ju flera klimatzoner. Det är olika fuktighet och temperatur och fästingen trivs bättre i vissa områden. Den faktan kan naturligtvis ändras på grund av klimatförändringar så kartan kan ritas om, säger Mats Haglund.

Fästingen vaknar redan vid fem till sju plusgrader och är det dessutom barmark så kan fästingssäsongen bli lång. Framförallt i södra delarna av Sverige så sträcker sig säsongen från tidig vår till sen höst.