– Det känns inte som om det var 20 år sen. Det känns fortfarande som om det hände i natt. När jag häromveckan såg en dokumentär om katastrofen grät jag som jag aldrig gråtit på de här 20 åren, säger han i dag.

Klockan 18:15 svensk tid den 28 september 1994 lämnar M/S Estonia Tallin. Ombord finns 26-årige Mats Hillerström tillsammans med 18 kompisar från hans bibelskola och två av skolans lärare.

De hade besökt en församling i Tallin och var på väg tillbaka till Sverige. Mats Hillerström minns att alla längtade till maten på restaurang Poseidon på båten, eftersom många tyckt att maten i Estland inte varit den bästa.

– Efter att ha varit med i en karaoketävling i baren gick jag ut för att känna på vädret. Båten ryckte brutalt, men jag var aldrig rädd för att båten skulle sjunka. Min stora rädsla var att bli sjösjuk. Jag hade stoppat i mig tabletter.

Plåtsmällar och dånet av vågor

Men effekten av tabletterna började klinga av. Han bestämmer sig för att gå tillbaka till sin hytt, under bildäck, för att försöka lägga sig, något som inte heller går, han mår helt enkelt för dåligt. Mats Hillerström beslutar sig då för att gå ut på däck igen för att försöka få frisk luft.

– Vågorna smäller mot båten, men jag hör inte plåtsmällarna från fören. Där jag står hör man bara dånet av vågorna och stormen. Jag kände hur det ryckte till några gånger.

Klockan är 00:15 och just då vet inte Mats Hillerström att en av smällarna från fören kommer från det nio meter breda och tolv meter höga bogvisirets möte med Östersjön när det fallit av.

Han märker inte heller att vatten börjat strömma in i båtens bildäck. Faktum är att han inte upptäcker att något är fel på båten förrän den börjar luta kraftigt.

Första ropet på hjälp

”Mayday mayday... vi har problem... svår styrbords slagsida... kan du komma och hjälpa.” Kl 00:22 kommer första ropet på hjälp från Estonia till de andra fartygen.

– Jag hänger över vattnet med ett räcke i magen och försöker ta mig till båtens högsta punkt på baksidan.

Trots kaoset som uppstått lyckas han ta sig till soldäcket där han får tag i en flytväst som han tar på sig.

– Jag minns att jag hör som en glasklar röst: ”Mats knyt fast grenbandet.” Det var som om det var mamma som nöp mig i örat. Och trots att det är kaos omkring mig så står jag där och ser till att västen sitter rätt.

”Det var så mörkt”

Eftersom västen känns för liten tar han på sig en till, men fäster den bara runt magen. Han tar sig fram mot en livflotte som sitter fast på båten och bestämmer sig tillsammans med andra att de måste sätta sig i livflotten innan den sjösätts. De andra livflottarna som hade sjösatts utan passagerare i hade bara blåst iväg.

– Jag förstår inte hur vi får loss livflotten, att vi lyckades få bort vajrarna och spännbandet som höll fast den. Det var så mörkt.

Tanken var att lossa livflotten, och hoppa in i den för att försöka använda lutningen som Estonia hade vid det tillfället som en rutschkana ut i vattnet. Men så fort flotten hade lossats åkte den åt ett annat håll och Mats Hillerström med den.

”Nu är det kört”

– Jag försvinner ner i vattnet som en rysk torped och den ena flytvästen slits loss. När jag försöker ta mina första simtag stelnar jag till, eftersom jag märker att jag inte är ensam. Runt omkring mig finns kroppar och andra grejer från båten. Jag försöker ta mig upp över vattnet, men jag hade hamnat under livflotten. Luften räckte inte till och jag hinner tänka: Nu är det kört.

Sen blir det svart.

– Nästa sak jag minns är att jag fått tag i ett rep runt flotten. Jag hade på något sätt fått tillräckligt mycket luft för att ta tag i repet. Jag ropade på hjälp och en kille i flotten som hade sin rygg mot mig vänder sig om, tar tag i mig och säger något jag aldrig kommer glömma: ”Jag släpper inte taget. Vi ska fixa det här”.

Mats Hillerström minns glädjen över att ha blivit räddad, men han inser snart att kampen inte är över.

Fem timmar på en livflotte på Östersjön

– Då börjar nästa helvete, när jag insåg att vågorna runt omkring flotten bara lattjade med oss, att de hade förstört den stora båten Estonia. Det enda som man kunde göra var att försöka hålla i sig.

I fem timmar satt han och de andra i hans livflotte fast i Östersjön innan de slutligen räddades.

– Jag var extremt mör, all kraft var för länge sedan helt borta och jag var väldigt frusen, berättar han.

Men Mats Hillerström fick inte sätta ned fötterna på fast jord, utan flögs till färjan Silja Europa. Först ett halvt dygn senare anlände de till land.

Ur hans bibelskolegrupp från Pingstkyrkan i Jönköping överlevde bara sex personer.

– Det är klart det har varit mycket varförfrågor och det är möjligt att de frågorna blev större för mig som var med i en bibelskola. Men jag har valt att koncentrera mig på att jag lever och att det i sig är ett under. Jag känner stor tacksamhet för att jag lever i dag.

Familjen fick ingen information

Men det dröjde många timmar innan familjen fick besked om att han överlevt. Först sent på eftermiddagen den 28 september fick Mats Hillerströms fru veta att han klarat sig.

– Något hade gått fel i informationshanteringen, min fru trodde att jag hade dött, säger Mats Hillerström.

Det var när han på eftermiddagen fick tag på en telefon och kunde ringa till fruns jobb som han insåg att familjen inte hade fått någon information.

 – När jag ringde till min frus jobb svarade hennes chef istället. Han blev helt stum när jag presenterade mig. Då visade det sig att min fru inte hade gått till jobbet eftersom hon trodde att jag förolyckats i fartygskatastrofen.

Vill göra skillnad för andra

De senaste 20 åren har han föreläst om det han varit med om, i skolor och kyrkor. Och katastrofen han överlevt har gjort honom starkare säger han.

– På något sätt ställs allt i relation till olyckan och hur det hade varit om jag inte hade klarat mig. Även om jag varit med om tråkigheter efter den händelsen så har jag förstått att det löser sig liksom.

Jobbet som butikschef på Erikshjälpen i Jönköping ser han som ett resultat av katastrofen han var med om.

– Av någon anledning blev jag räddad. Jag vet inte varför, men uppenbarligen finns det en tanke med det. Då finns en vilja att låta ens liv vara till någon nytta för andra människor. Att ge tillbaka. Jag säger inte att jag lyckas leva mitt liv så varje dag. Men jag har den strävan. Man kan vara med och göra skillnad för andra människor.