Ute på öppet hav mitt i natten, välte passagerarfärjan Estonia i vattnet och var på väg att sjunka med 989 människor ombord. På färjan utbröt kaos. Anita och en väninna tog sig upp från hytterna, ut på Estonias skrov.

– Då gick vi på Estonias fönster. Sedan kom det en stor våg och tog henne först, och sedan tog nästa våg mig, säger Anita.

”Jag tänkte att nu är det kört, vi kommer att dö allihop”

Det var mörkt, vågorna var upp mot fem meter höga, det blåste hårt och vattnet var iskallt. Oddsen för att överleva var inte goda. Anita simmade bort från Estonia, till slut kom hon fram till en räddningsflotte.

– Då tänkte jag så här: Jag knyter fast mig vid flotten, för då får min man och mina barn hem mig, och får någonstans att gå. Så tänkte jag, det är inte klokt. Jag knöt fast mig där och hängde mig fast utanpå flotten. Helt plötslig är det en hand som räcks ut.

Upp i räddningsflotten, men efter flera timmar på havet, så började krafterna ta slut. 

– Jag puffade på honom hela tiden. Han höll på att somna, och sedan kände jag att jag höll på att somna. Jag tänkte att nu är det kört, vi kommer att dö allihop. Då hördes helikopterljudet.

Inte samma Anita som kom hem

Anitas dotter Moa var 18 år gammal när det hände. Hon kände att det inte var samma mamma som kom hem från katastrofen.

– Nej, det var det nog inte. Man såg att det fanns något i hennes ögon som var annorlunda, säger Moa.

Nu har Moa skrivit en bok om Estoniakatastrofen.

– Jag kände att min mamma hade rätten till in egen historia. Det är så lätt att man hamnar i händerna på andra

Anita överlevde Estonia, men minnena från den hemska natten kommer för alltid att sitta kvar.

– Det är ingenting jag skyggar för eller är rädd för. Det bara är så. Jag överlevde och det var många andra som inte gjorde det, men jag är glad för att jag fick komma hem, säger Anita.

Anita var på konferensresa tillsammans med 11 kollegor från en stadsdelsförvaltning i Stockholm. Bara tre i gruppen kom hem igen.