Lagändringen trädde i kraft den första januari och innebär att det nu kan anses diskriminerande om tillgängligheten hos verksamheter brister. Det kan röra sig om bland annat rullstolsramper till restauranger, ledsagning genom myndighetslokaler och omplacering av starkt doftande varor i butiker. Grunden för att det ska vara diskriminerande är att den anmälande personen har en funktionsnedsättning som hindrar honom eller henne från att delta på samma villkor som andra.

– Krav på tillgänglighet har länge funnits i andra lagar som Plan- och bygglagen, skollagen och språklagen med mera. Det här är ett komplement till de lagarna, man säger att det kan vara en form av diskriminering med bristande tillgänglighet, säger Clas Lundstedt, pressansvarig hos Diskrimineringsombudsmannen (DO).

Eftersom elöverkänslighet är en erkänd funktionsnedsättning skulle avsaknad av elsanerade myndighetslokaler och liknande kunna ses som diskriminering. Att det inte är en erkänd diagnos har ingen betydelse.

– Diagnosen är inte det viktiga utan om man har en funktionsnedsättning. När vi tittar på anmälningar som kommer in gör vi alltid en individuell bedömning. Vi kan inte alltid säga att det leder till diskriminering utan man måste titta på alla omständigheter, säger Clas Lundstedt.

Tjugo anmälningar hittills

Vilka åtgärder som kan krävas av en verksamhet avgörs genom en så kallad skälighetsbedömning, där utgångspunkten är vad som står i lagen. Därefter bedöms bland annat kostnader och praktiska förutsättningar för verksamhetsutövaren för att kunna vidta åtgärden.

– I och med att man infört bristande tillgänglighet som en form av diskriminering innebär det att folk med funktionsnedsättningar har bättre möjlighet att hävda sin rätt om tillgängligheten brister, säger Clas Lundstedt.

Sedan lagen trädde i kraft har DO mottagit cirka 20 anmälningar rörande bristande tillgänglighet. Ingen av anmälningarna kommer från en person som anser sig lida av elöverkänslighet.