Det tog ett par dagar att identifiera känslan, men i en text på sin hemsida beskriver nu komikern Özz Nûjen hur det kröp i honom när han sett Jason ”Timbuktu” Diakités tal från den antirasistiska Fem i tolv-rörelsens manifestation i onsdags.
Talet har blivit väldigt hyllat och Özz Nûjen kallar det för ”enormt viktigt och vackert”. Men han fick ändå en olustig, bekant känsla när Timbuktu höll upp sitt pass, förklarade sin hemhörighet i Sverige och beskrev sin kärlek till landet.
– Om man känner att man behöver bevisa sin kärlek och lojalitet gång på gång – då är det inte kärlek. Kärlek handlar om att lita på varandra, säger Özz Nûjen.
Jämför med Turkiet
Komikern känner igen känslan från tidigare tillfällen, till exempel när han har varit i Turkiet.
– Jag har sett det här uttryckas hos mina kurdiska landsmän och -kvinnor. Fastän kurderna är medborgare och borde vara likvärdiga alla andra, så är det som att omständigheterna och platsen på något sätt triggar en att vilja bevisa sin kärlek till landet. Man ska vara tacksam över att få bo där, man ska älska flaggan och landets förehavanden ...
”Tycker inte om utvecklingen”
Özz Nûjen säger att en artist som Tomas Ledin antagligen aldrig skulle hålla upp passet och prata om Sverige på samma sätt. Han tycker sig se ett nytt samhällsklimat, där mörkhyade svenskar känner sig på något sätt tvingade att bedyra sin lojalitet till Sverige.
– Jag tycker inte om den här utvecklingen. Den har pågått ett tag och nu eskalerar den. Det är ju bara i rädda, rasistiska och totalitära stater som man känner att man behöver göra så. Det är någonting som är galet.
”Nu räcker det”
Özz Nûjens text har blivit mycket läst och spridd på nätet. Han tror att det beror på att många känner igen sig.
– Jag har redan tagit ställning. Nu räcker det. Mig kommer ni aldrig se stå och vifta med mitt pass och förklara min kärlek. Det är ovärdigt Sverige i dag, säger Nûjen.
Timbuktu svarar
Timbuktu svarar på Twitter vad han tycker om Özz Nûjens tolkning:
”Riktigt bra skrivet. Tyvärr behöver vi upprepat kräva våra rättigheter i Sverige fast det borde vara en självklarhet vid det här laget (...) Min poäng med understrykandet av Sverige i talet var att jag och många andra bruna människor är här för att stanna varje sej vissa partier vill eller inte.”