Christina • Påminner lite om studietiden när man satt hemma och skrev uppsatser. Mina arbetsuppgifter som vanligtvis innebär sociala interaktioner har ändrats till rena utredningsuppgifter. Tycker det är ganska skönt. Saknar såklart sammanhanget på jobbet ibland men saknar mer vänner och fritidsaktiviteter just nu.

Johannes Berglund • Jag pluggar och får nu sköta studierna hemifrån. Det är inte jätteroligt direkt. Jag valde min utbildning utifrån att den inte var på distans men tvingas nu till det. Har studerat tidigare på distans men det skulle inte passa nu med familj och så. Att därför tvingas tillbaka till distansstudier känns inte bra och jag blir extra trött av det. Saknar mina studiekamrater också. Att vi ska isolera oss mer och mer känns jobbigt.

Anonym • Mår väldigt dåligt av att inte komma ut och träffa någon alls i stort sett. Det är inte samma sak att sitta hemma med datorn och ha möten via Skype eller enbart via telefonen.
Jag har blivit deprimerad.

Andreas • Jag sparar 2 timmar restid varje dag som jag istället kan lägga på familjen och hemmet.
Jag har alltid varit emot att jobba hemifrån, för jag har tyckt att hemma ska man vara ledig.
Men jag har hittat mina rutiner, och nu är det väldigt avslappnande. Hur ofta kan man spela Playstation på lunchrasten? 😊
Saknar de sociala interaktionerna dock som ofta leder till idéer etc.
Ska börja jobba tillsammans med min vän och granne som också är hemma för att få lite social kontakt.
Kan tänka mig fortsätta jobba hemma 3 dagar i veckan i alla fall.

Micke • Mig passar det utmärkt. Jag får mer gjort under dagen när jag slipper bli avbruten hela tiden. Med dagens teknik är det inga problem att kommunicera med kollegor. Jag fortsätter gärna att jobba hemifrån när krisen är över om inte på heltid kanske så iaf några dagar per vecka.

Anonym • Blandade erfarenheter. På sätt och vis väldigt trevligt att jobba hemma. I mitt jobb funkar det också rätt bra. Samtidigt väldigt stressigt att man ska ställa om till helt digitalt arbete (vår arbetsgivare stödjer inte så mycket utan det är upp till var och en). Dessutom ska man prestera minst lika mycket samtidigt som man ju vill och måste se till att snuviga barn i karantän pluggar och har det bra - och samtidigt handla och sällskapa med isolerade gamla i ens närhet. För oss som har barn med funktionshinder är situationen mycket pressad. Orkar inte ens beskriva det. Nåt måste få vika. Jobbet kan man väl acceptera att det inte blir lika bra som annars - men att stötta barnen som har så svårt ändå, det måste man ju klara av. Men det kan man ju inte vab:a för...

Förälder till blivande student • Som mamma till en blivande student ser jag att det är påfrestande för min unga vuxna att inte ha det sociala som skolan faktiskt ger.
Mycket idag går via sociala medier och spel, men inget går upp mot den dagliga sociala kontakten.
Dessutom oron inför en kommande student, avsked av klasskompisar och lärare, oro inför vad framtiden kommer erbjuda. Mycket känslor att handskas med utöver att lyckas med skolarbetet och vi föräldrar är inte alltid första hands valet när den unga vuxna behöver prata, även om vi försöker att finnas här.

Gunilla • Jag tycker att de funkar riktigt bra, med skypemöten o lite Mail med jobbarkompisarna och en pensionerad man som ser till att jag tar pauser o promenader. Men i längden blir de nog lite tröttsamt.

Anonym • Jag går i tvåan på gymnasiet och tycker att det är väldigt mentalt och emotionellt påfrestande. Rent akademiskt tycker jag ändå att lärarna har löst logistiken och lyckats göra det bästa av situationen, men bristen på mänsklig kontakt (speciellt för oss som bor hemifrån och därmed inte får träffa någon alls om dagarna) har varit otroligt tuff. Jag har även upplevt att min ångest och depression som hållit sig i schack och varit väldigt bra på sistone (i mitt fall mycket tack vare skolan, mina klasskompisar, lärarnas stöd, och den struktur skoldagen ger mig) har kommit tillbaka med full kraft (och jag tvivlar starkt på att jag är den enda som har upplevt detta). Jag förstår självklart allvaret i situationen och vikten av social distansering, men jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får komma tillbaka till skolan snart, och min största rädsla är att behöva vänta ända tills efter sommaren.

Mia • Det är helt fantastisk man slipper bilåkandet varje dag, jag bor ju på landet och man är mycket mer avslappnad, stresspulsen har gått ner och jag mår mycket bättre.