När en läkare ringde Mia Svidén och sa att hon hade diagnostiserats med EIN kom det som en chock, berättar hon. EIN är ett förstadium till livmodercancer, och beskedet från läkaren var att hennes livmoder behövde opereras bort.
Några månader efter operationen kom en ny chock. Det fanns varken cancer eller förstadium till cancer i de prover som tagits under hennes operation.
– Jag tänkte bara, vad fan är det som pågår, hur kan det bli så här? Man tappar ju förtroendet, säger Mia.
Flera kvinnor drabbade
Mia Svidén är en av ett tiotal kvinnor från runtom i Sverige, som hört av sig till SVT efter livmoderskandalen vid Akademiska sjukhuset för att berätta om liknande erfarenheter. Under 2023 och 2024 har 33 kvinnor fått sin livmoder bortopererad – helt i onödan.
Det har dessutom visat sig att några av operationerna hade kunnat stoppas om sjukhuset hade agerat i tid.
Slump att hon fick ersättning
Efter den felaktiga operationen har Mia Svidén reflekterat över bemötandet från vården. Hon hade exempelvis önskat mer information om vad som hänt och en större förståelse för patientens perspektiv och behov.
Av en slump såg hon ett tv-inslag om att patienter som drabbats av en vårdskada kan få ersättning av regionernas ömsesidiga försäkringsbolag Löf.
– Det fick jag ingen information om av sjukhuset, säger hon.
Hör Mia berätta om de två dramatiska beskeden i klippet.
Ställ dina frågor om kvinnosjukvården
Annelie • Jag har en annan fråga, hoppas att jag får ställa den; varför är det så svårt att hitta information om klimakteriet?
Hej Annelie,
Jag hoppas att det kommer att förbättras. Det satsas nu mer på information och kunskapsstöd för vårdgivare och allmänheten på nationell och regional nivå.
Hur det sedan förmedlas ut tror jag att alla statliga och regionala myndigheter och instanser kan bli bättre på. Men det är väldigt svårt att nå ut till alla.
Henny • Jag är just nu i en liknande situation. Läkarna säger att min livmoder måste tas bort eftersom jag har blödningsproblem (myom), trots att EIN-diagnosen inte är bekräftad. Och eftersom jag redan är 57 år skulle organbevarande åtgärder inte planeras. Samtidigt ska äggstockarna också tas bort. Jag fick ingen information om huruvida läkarna misstänkte cancer, inget om vad jag kan förvänta mig efter en operation, hur mina framfallssymtom kan utvecklas. Min begäran om ytterligare diagnostik avslås. Samtidigt får jag vänta upp till 3 månader på en operation. Jag är mentalt utmattad. Dels har jag kämpat i 10 år för att behålla min livmoder, men å andra sidan är jag nu fruktansvärt rädd att det är något värre. Enligt min mening tas livmoderpatienters rädslor, oro och frågor inte på allvar och hysterektomier görs för snabbt!
Och att träffa hela tiden nya unekologer är värst. Man måste berätta från början och tiden räcker aldrig. Det tillkommer att jag aldrig har upplevt att en läkare har visat empati.
Hej Henny!
Jag tror att det är svårt att ge råd i enskilda fall, men det finns andra metoder än hysterektomi. Så mitt råd är att fortsätta söka vård hos någon annan gynekolog till exempel, som kan ge dig en second opinion.
Någon som tar dig på allvar, ger dig råd, och kanske förklarar varför en hysterektomi skulle kunna vara den bästa metoden.
Ann-Mari • Med anledning av ojämlik sjukvård mellan olika regioner.
1. I Västerbotten kallas kvinnor in för mammografi i bokstavsordning. Döm om min förvåning då de nästkommande år börjar om med A igen. Så vi på slutet blir aldrig kallade.
2. I Jämtland tar de inte in flera patienter inom regionen för att möta en gynekolog. Han som arbetar privat som gynekolog fick avslag om att utöka sin praktik och kunde inte heller ta emot flera kvinnor.
3. I Dalarna blev jag kallad på mammografi redan innan jag var mantalsskriven. Men där hade en läkare som var mycket aktiv med mammografi arbetat under lång tid.
Gratulerar Dalarna 🌷
Hej Ann-Mari,
Jag känner inte till att en region skulle ha ett sånt system för att kalla in patienter. Blir man inte kallad så kan man även som patient vända sig till mammografiverksamheten och fråga varför.
När det kommer till kliniker i privat regi har olika regioner har olika möjligheter att bevilja ersättning och det kan leda till att man får avslag. Man har också alltid rätt att söka vård i en annan region.
Seve • Jag undrar, är det inte mer som ska behövas granskas för att ta ett sånt stort beslut från läkarnas sida? Det skulle kanske kunna minska riskerna för misstag.
Beslutet om att ta bort livmoder bygger oftast inte på en enda provtagning utan oftast på en rad olika provtagningar som i kombination leder till en rekommendation om att livmodern tas bort.
Som jag har förstått det hade man sett avvikelser i proverna, men att de hade graderats felaktigt. Detta fick förstås allvarliga konsekvenser.
Shohreh • Förra året blev jag opererad på både livmoder o äggstockarna. Diagnosen var äggstock cancer o jag blev inskriven hos speciell sjuksköterska innan operationen. Det visade att det var ingen cancer. Var ska jag vända mig?
Hej Shohreh,
Jag tycker att du i första hand bör vända dig till den klinik där du blev opererad, antingen till en verksamhetschef eller till deras patientsäkerhetscontroller.
Men får du inget bra svar eller bemötande kan du vända dig till patientnämnden.
Carita • Hur tänker akademiska sjukhuset jobba för att återställa tilltron till kvinnosjukvården? Jag känner att jag tvekar att söka hjälp om det skulle behövas. Avbokade faktiskt min tid för cellprovtagning, då den sammanföll med avslöjandet om felaktiga diagnoser och operationer.
Det är otroligt olyckligt att man hade felaktigt bedömt vävnadsprover på det här sjukhuset. I det här fallet handlade det inte om cellprover för att upptäcka livmoderhalscancer utan vävnadsprover. Sjukhuset har vidtagit åtgärder för att det här inte ska hända igen.
Generellt sett är det väldigt säkert och man behöver inte vara orolig för att man ska få en felaktig diagnos.
Man kan alltid även begära en second opinion och då kommer provet skickas till ett annat laboratorium och analyseras på nytt om man är orolig.
Det är viktigt att gå på screening eftersom de finns till för att upptäcka sjukdomar i tidigt skede.
A women in 40's • I feel so sorry to read this news!!. And my heart goes to all the women who have to face the trauma of removed Utreus for no reason. I am 4 months pregnant and I have been living in Sweden from past 4 years now. My faith in the medical system is totally lost. I do not have any hopes that it is going to be any better soon. To ensure better guidance I have now turned to doctors from other countries for second opinions.The whole medical system functions as if the ''Patient is imagining the issues or problem and visiting hospital because they love to spend time in the hospital'' and then later when a small issue becomes a problem all the available resources are pulled to ensure the patient survives . It is so difficult to seek correct information or correct diagnosis from the doctors both in emergency care or in general. My question to Dr Sophia Brismar is do you have any plan to rectify the problems in the medical care for women from its roots or are you still looking at the symptoms and trying to fix in patches. IT has been almost 2 years that I have not heard anything from the investigating officer. There any many reasons why a women loses faith in the system as it seems like the patient is not only struggling with the health issue but also mental trauma during the whole process of seeking health care support
Hej,
Som individ skulle jag önska att fler såg patienten som den är och patientens behov, att man tog alla patienter på allvar. Det är svårt att angripa roten till det här problemet då det beror på ett skattefinansierat system som har som mål att hålla budget, medan privata vårdgivare ser varje patient som en vinstgivande kund.
Det kan vara anledningen till varför man handlägger olika.
Katarina • Varje gång jag träffar en ny gynekolog/barnmorska så säger dom olika om p-piller. Antingen så ska jag absolut ta sockerpiller/uppehåll för att få en blödning, för det är "naturligt". Eller så ska jag absolut inte ta uppehåll, för det är onödigt att ha den blödningen. Varför är det så olika åsikter om det? Som patient blir det svårt.
Det traditionella synsättet är att man ska ha regelbundna blödningar, men enligt nuvarande kunskapsläge tänker man inte så längre.
Tidigare tänkte man att kvinnor vill ha en menscykel som liknar den naturliga menscykeln, men forskning visar att kvinnor inte tycker att det är så viktigt.
Man kan äta p-piller kontinuerligt och kanske göra uppehåll var tredje månad eller när man får en blödning.
Varför det är så olika åsikter om det tror jag handlar om att vårdigivares olika åsikter om hur viktigt det "naturliga" är och vad som egentligen är "naturligt".
Lisa • Som du ser det, var är det inom kvinnosjukvården störst behov av forskning respektive kompetenshöjning (säkert två olika saker, gissar jag?)?
Hej Lisa, tack för din fråga!
Jag tror att kvinnosjukvården behöver bli bättre när det gäller kroniska sjukdomar såsom endometrios, både när det gäller forskning, kompetenshöjning och resursfördelning när det gäller tillgänglig vård.
Det gäller även bäckenbottendysfunktion, inkontinens och framfall. Där tror jag att forskningen är på en bra nivå men där tror jag att det behövs en kompetenshöjning inom gynekologisk öppenvård och barnmorskemottagning, dit patienten söker sig först.
DET HÄR ÄR DIAGNOSEN EIN
EIN, endometrial intraepitelial neoplasi, är ett förstadium till livmoderkroppscancer. Det är inte samma sak som livmoderhalscancer. EIN konstateras av en läkare som specialiserat sig i patologi genom att titta på ett vävnadsprov som tagits från slemhinnan i livmodern.
Det är en så kallad subjektiv diagnos, det vill säga gränsdragningen mellan att ha EIN eller inte ha EIN är inte precis. Varje enskild bedömning görs av en patolog.
I första hand ska livmodern opereras bort om EIN konstateras och det ska göras inom fyra veckor. Det på grund av att i 30 procent av fallen finns det redan cancer i livmodern om EIN konstateras i vävnadsprovet.
Livmoderkroppscancer, som EIN kan leda till, är den vanligaste gynekologiska cancern i Sverige. Årligen insjuknar cirka 1 400 kvinnor. Snittåldern för diagnos är 71 år.
Källor: Regionala cancercentrum i samverkan, Nationella vårdprogrammet för livmodercancer
