Det går snabbt när Herbert kryper över hallgolvet. Men så plötsligt vill han inte längre. Det stora förväntansfulla leendet förvrids i en ledsen grimas och bara en ostkrok fungerar som tröst. Vi är på besök hos familjen Åhnbrink i Sävedalen och Herberts humör pendlar – så där som det ofta gör på barn. Herbert har hunnit bli 9,5 månader, men hade det inte varit för mamma Lindas snabba reaktion den där junidagen i fjol, så hade Herbert inte funnits i dag. Linda minns dagen tydlig.
– På morgonen var Herbert ledsen och ville knappt äta, så vi kom inte iväg i tid. Och sedan när jag skulle sätta honom i bilen för att åka in till stan märkte jag att han hade svårt att andas, berättar hon.
Rusade in på vårdcentralen
Först tittade hon om Herbert hade fått något i halsen. Där var det inget. I samma stund förstod Linda att det var riktigt allvarligt och med Herbert i famnen rusade hon in på vårdcentralen tvärs över gatan. Där började personalen massera Herberts hjärta samtidigt som han blev allt sämre. Personalen ringde efter ambulans. Någon ringde också pappa Henrik som körde i ilfart från jobbet till vårdcentralen.
– Väntan på ambulansen kändes som en evighet, men på Östra sjukhuset stod 20 personer redo att ta emot oss, minns Linda.
Härtat kunde stanna närsomhelst
Snabbt konstaterade man att Herbert måste opereras akut.
– Vi frågade om vi fick krama honom, men det fanns det inte tid till. Dörrarna till traumarummet gick igen och vi singlade ner på golvet, säger Linda.
– Det sista läkaren sa var att hans hjärta kunde stanna närsomhelst, säger Henrik.
Efter flera timmars orolig väntan kom så beskedet som fick Linda att kasta sig runt halsen på läkaren. Allt hade gått bra, och Herberts hjärta dunkade som det skulle.
Förträngning på stora kroppspulsådern
Det visade sig att Herbert hade en förträngning på stora kroppspulsådern. Av de 1 000 barn i Sverige som föds med hjärtfel upptäcks det stora flertalet när syremättnaden mäts på BB, men Herberts fel var lömskt. Så sent som dagen innan hade Herbert varit på sexveckorskontroll, och visst, huden var ovanligt marmorerad. Men eftersom Herberts viktkurva var helt normal misstänkte man inget farligt.
Linda och Henrik konstaterar att de haft ofantlig tur där de sitter och fikar hemma i lägenheten. Inte nog med att Herberts liv gick att rädda. Han betraktas dessutom som helt frisk efter operationen.
– Det hade kunnat gå hur illa som helst. Man är så evigt tacksam, säger Henrik.