”Nästan två är har gått sedan förre justitieministern Beatrice Ask (M) tillsatte en kommission för att försöka reda ut vad som gick fel när Sture Bergwall – tidigare Thomas Quick – först dömdes och sedan friades för åtta tidigare ouppklarade mord.

Domarna, däribland för bortrövande och mord på 11-årige Sundsvallspojken Johan Asplund 1980, byggde i stort sett helt på Bergwalls erkännanden. Men när han tog tillbaka allt och begärde resning konstaterades i den oberoende granskningen av var och en av de fällande domarna att det inte fanns någonting som band honom till brotten.

Frikändes

Därmed föll allt som ett korthus och Bergwall frikändes i samtliga fall, ett efter ett.

Det som slogs fast under resningsprocessen var att en stor del av utredningsmaterialet saknades i det underlag som presenterades för domstolarna under mordrättegångarna.

Granskningen visade att de uppgifter som talade mot Bergwalls skuld hade utelämnats – vilket naturligtvis påverkade utgången i målen avsevärt, milt uttryckt.

700 sidor

Det konstaterar också Bergwallkommissionen när den nu presenterar sitt omkring 700 sidor tjocka betänkande.

På presskonferensen på regeringskansliet Rosenbad efter lunch på fredagen inledde kommissionens ordförande Daniel Tarschys att kort och koncist slå fast att kommissionens granskning ”inte gett oss någon anledning att ifrågasätta de friande domarna i resningsmålen.” Punkt.

Ett konstaterande så tydligt som något.

Kommissionens ledamöter har läst igenom alla handlingar i målen – inklusive de förhörsprotokoll som inte fanns med i materialet under mordrättegångarna och som med all önskvärd tydlighet visar att Bergwall/Quick leddes till ”rätt svar”, efter att i så gott som alla fallen varit fel ute i de inledande förhören. Och de ansvariga i resningsprocessen får full uppbackning: utan Bergwalls erkännanden återstod – intet.

Inget ansvar

Om slutrapporten är glasklar på den punkten är den luddigare på andra.

Den som, likt Johan Asplunds pappa Björn, förväntat sig någon form av ansvarsutkrävande av de ytterst ansvariga för det inträffade – åklagare, polisens förhörsledare, Bergwalls advokater och personalen på Säters rättspsykiatriska klinik där allt började för drygt 20 år sedan – blir besvikna.

Ingen eller inga tjänstemän ”hängs ut”, ingen av de inblandade instanserna får heller uttalat klä skott för det som hänt.

Å andra sidan, som kommissionens ordförande påpekade: det var inte heller uppdraget, som det formulerades.

Lambertz fick uppdraget

Det uppdraget hade Göran Lambertz när han i sin roll som justitiekansler redan 2006 fick en anmälan på sitt bord från Johan Asplunds föräldrar Björn och Anna-Clara. De ansåg att Quickutredningen inte skötts som den borde, och att utredningsmetoderna – och de som utfört den – borde granskas.

Lambertz skrev av anmälan efter en veckas betänketid; han konstaterade att de då gällande domarna mot Quick – det enda han läst in sig på – var välskrivna och att polis och åklagare ”gjort ett skickligt arbete”.

Fyra punkter

Kontentan av Bergwallkommissionens betänkande nio år senare är nedkokad till fyra punkter:

– Bergwall själv och hans påståenden var upphovet till alltihop. Utan hans ”erkännanden”, ingen process.

– För stora hänsyn togs till Bergwalls psykiska sjukdom och instabilitet. När han var fel ute eller inte ville berätta mer exakt var kropparna gömts, hittades förklaringsmodeller till det (”bortträngda minnen”,  ”medvetna avvikelser”, ”spegelvända uppfattningar” etc).

– En liten grupp ”rätttrogna” med samma uppfattningar och samma mål deltog i utredningen mot Bergwall – inga kritiska infallsvinklar eller motbilder fanns representerade.

– Obalansen i rättsprocessen; åklagare, polis, vårdpersonal och advokater drog alla åt samma håll i domstolarna. Ingen ifrågasättande part fanns över huvud taget.

Präglat processen

Eller, i andra termer: viljan att få till fällande domar i hittills ouppklarade mordfall var gemensam hos processens alla inblandade parter. Det gjorde att allt som talade mot Bergwalls skuld, som i efterhand visat sig vara av överväldigande omfattning, kom inte i offentlighetens ljus.

Det som präglat processen mot Bergwall/Quick är att tron på hans skuld hos de ansvariga, viljan att ”gå i mål” med det hela, överskuggat alla tillgängliga fakta – som vid en samlad bedömning snarare entydigt talar mot hans skuld.

Och ytterst är tro och juridik två oförenliga företeelser.

Kritiken förödande

Summa summarum: Bergwallkommissionens betänkande är både skarpt och luddigt på samma gång – fast i olika avseenden.

Att Bergwall frikänts på alla punkter anses odiskutabelt – men något ansvarsutkrävande uttalas alltså inte.

Mer än att vissa områden ska ”ses över”, att det finns mycket att lära av det inträffade och att detta inte får upprepas sägs inte.

Men, inte desto mindre: den som bemödar sig med att läsa hela rapporten finner att kritiken mot alla parter i processen – polis, åklagare, domstolar, advokater och inte minst psykolger och psykoterapeuter på och utanför Säters rättspsykiatriska klinik – är förödande. Även om den inte uttrycks i stora ord och vida gester. Utan på knastertorr, konstaterande juristsvenska.

Stor skada

Om det här är slutpunkten för Bergwall/Quickdebatten är tveksamt. Efterdyningarna till kommissionens rapport lär fortsätta ett tag till, och Göran Lambertz – numera justitieråd i Högsta Domstolen – har förklarat att han blir kvar på sin post i två år till.

Men klart är att härvan kring Sture Bergwall och hans ”bortträngda minnen” av mord han skulle ha begått lett till stor skada, för många.

– Processen har kostat flera hundra skattemiljoner.

– De anhöriga till de påstådda mordoffren har utsatts för ett obeskrivligt lidande, och inte fått möjlighet till avslut.

– Minst fem mördare, förmodligen fler, har gått fria. Under processen har alla andra tänkbara spår och gärningsmän sållats bort, och nu är mordfallen preskriberade.

Det är oerhört allvarligt för en rättsstat.

Och det borde kommissionen tryckt hårdare på.”