Det var när SVT Mittnytt ville intervjua personalen om deras arbetssituation på demensboendet Hellbergsgården som Angela Jonsson stack till oss sin syn på yrket i diktform.
På hemmet
”Ta i min kropp med varliga händer.
Den är sliten, den har värkt en del.
Mitt minne är suddigt, vet ej vad som sker.
Jag bär på en fråga. Vad är det för fel?
Demenssjukdom dom drabbar, är mer än man orkar.
Den urholkar, kräver, sliter och tär.
Gnager på mig och alla mina nära.
Ja, på alla som jag har kär.
Djupt i min själ finns mitt rätta jag.
Den som jag varit, ej densamma som idag.
Jag vill leva mitt liv hela min tid.
Jag vill skratta och gråta, känna glädje och frid.
Så du som mig vårdar, som har kunskap och styrka.
Bemöt mig med vördnad, respektera min sorg.
Dela din tid, bjud på din dag.
Låt mig få känna att jag är jag.
Ta i min kropp med mjuka händer.
Stryk mig på hjässan, håll varligt min hand.”