Vintern 1973 flyttade ett större gäng kompisar – många av dem vänner sedan ungdomsåren i Linköping – från en gård i Småland till Skogsnäs en och en halv mil nordöst om Ramsele i norra Ångermanland.

De startade ett kollektiv där målet var ekologisk och hållbar självhushållning och där produktionsmedlen ägdes gemensamt. Skogsnäsinvånarna växte successivt i antal och 1979 startades också en friskola i byn, för övrigt en av Sveriges allra första.

Våren 1976 flyttade Björn Bergström och Svea Tejle – som tillhörde den urspungliga gruppen nybyggare i Skogsnäs – med sina småbarn till det övergivna torphemmanet Taråberg, i väglöst land i storskogen åtta kilometer från Skogsnäs.

De hade då fått lov av markägaren Graningeverken att köpa torpet för att inom två år flytta det till en annan plats. Bolaget ville inte ha några bosättare på fastigheten utan avsåg att bedriva skogsbruk där. Därför sa man bestämt nej när paret Bergström/Tejle ville köpa fastigheten med mark och allt.

Paret har i efterhand medgett att de hela tiden hade för avsikt att bo och verka på platsen och att odla upp den jordbruksmark som tidigare brukats i generationer sedan 1700-talet för att visa att det gick att leva så, vilket de också gjorde. Fram tills dess att avtalet löpte ut bedrev de självhushållning på 1800-talsvis på gården i skogen – utan el, vatten, avlopp, telefon och utan några som helst maskiner.

De trodde att markägaren med tiden skulle ge med sig och låta dem få bo kvar på Taråberg trots allt. Men Graningeverken stod fast vid att avtalet skulle hållas, och när familjen vägrade flytta blev det rättssak – där domstolen efter flera förhandlingar gav bolaget rätt.

Vintern 1980 vräktes familjen Bergström/Tejle från Taråberg vid en av de största polisinsatserna någonsin i Norrland.