Hennes steg är lätta och hon studsar fram mot gungan.

Jag gör mitt bästa för att dölja ångesten som sköljer över mig. Alla celler i kroppen påminns om allt som hände på den där skolgården och när jag blickar upp mot fasaden på skolbyggnaden är det som om jag går i korridorerna igen.

Varje dag var ett test

Barn har tyvärr mobbats i skolorna i alla tider och jag är en av alla som blivit utsatt. Varje dag var ett test – och det räckte med att jag fanns så hade jag misslyckats.

Varje år blev mobbningen värre och det blev allt tuffare att stå upprätt.

Det finns de som har haft det mycket värre än jag. Jag har också läst historierna om barn som får huvudet nerstoppat i toaletten, blivit våldtagna, nedslagna eller djupt kränkta på något annat sätt. Det hände aldrig mig. Men där och då tänkte jag inte så. Och det perspektivet kan en ju inte riktigt begära att ett barn ska ha heller.

Jag hör fortfarande hånskrattet

Om någon gick förbi mig och råkade nudda min tröjärm, skrek hen till och torkade genast av sig på närmaste föremål.

När klockan ringde in höll de äldre eleverna för dörren så att jag inte skulle komma in.

De fällde krokben för mig i korridoren på väg till idrotten så att jag föll med ansiktet ner i golvet. Jag hör fortfarande hånskrattet eka efter mig.

Sedan var det klassikerna förstås: Att bli vald sist på idrotten och utstirrad i duschen efter, inte ha någon att jobba med i grupparbeten och så de sönderrivna grejerna.

Vartannat barn utsätts för mobbning

Enligt organisationen Friends senaste rapport har nästan hälften av alla skolbarn mellan 10–16 år utsatts för kränkningar eller mobbning.

I dag tar inte mobbningen slut i skolan, den följer med hem. Det är expose-konton och hot och hat i andra former på sociala medier. På så sätt hade jag tur.

Lyckligt ovetandes

”Mamma, jag vill gunga med dig! Bara lite till!”

Min dotter är lyckligt ovetandes om hur dåligt en skolgård kan få en att må. För henne är det bara förknippat med lycka. Jag hoppas för allt i världen att det får fortsätta så.