I ett reportage i programmet vittnade såväl kommunala politiker somflyktingar som kommit till Sverige om frustration över att det saknas så mycketresurser, framför allt i form av jobb och bostäder.
Kommunpolitiker som säger att de inte klarar av att ta hand om alla somfått uppehållstillstånd – hur vanligt är det?
– Det är vanligt. Bilden som ges i inslaget är vanlig men det ser intelikadant ut överallt. Det finns kommuner som har tagit och tar ett stort ansvaratt ta emot människor och ge dem möjlighet att starta ett nytt liv.
Hur stort problem är det här för er?
– Vår uppgift är att pröva om det finns skäl eller inte att stanna iSverige. Det klarar vi bra. Vi har en genomsnittstid på tre månader för attfatta beslut. När någon fått tillstånd ska de få mottagande i en kommun. I vårteget boende – vi ansvarar under själva prövningen – har vi ungefär 5.000människor med uppehållstillstånd men som sitter fast i våra boenden. Vårprognos är upp till 9.000 i år och upp till 13.000 2014. De ska ju anvisas enkommunplats och sådana platser finns för närvarande inte.
Du talar om ett glapp mellan demokratiskt fattade beslut och genomförande –hurdå?
– En enig riksdag har beslutat om kriterierna för att få uppehållstillståndi Sverige. Så förändras omvärlden, det blir krig och elände på ett antalställen, då tillämpar vi som myndighet de rättsregler som styr om man ska fåstanna i Sverige av skyddsskäl.
– Eftersom det ser ut som det gör ökar antalet människor som söker sintillflykt till Sverige. Det är det vi ser nu. Politiken måste ändå bygga på attman fattat ett demokratiskt beslut och nu tillämpar vi det och serkonsekvenserna. Det finns ett glapp mellan vad man en gång kommit överens ompolitiskt och konsekvenserna av det beslutet.
Vad ska man göra då?
– Jag har ingen patentlösning. Som Tobias Billström sade, tar Sverige somstat emot oproportionerligt många människor. Vad jag vill ha sagt med detta är:Solidaritet. Dels inom Europa och EU – EU:s stater har kommit överens om detta.Dels inom Sverige. Vissa kommuner tar ett oproportionerligt stort ansvar, andratar ett mindre ansvar och några tar inget alls. Det är klart att det är viktigt– om vi ska tala om solidaritet – att vi jämnar ut detta.
Skulle det lösa problemet om man hade en jämn fördelning mellan allakommuner i Sverige?
– Det är inte lösningen på allting men en bidragande orsak. Men det ärandra frågor också. Bostadspolitiken – det måste finnas bostäder. Det måstefinnas jobb och etableringsinsatser, som utbildning, språk med mera – det finnsingen enkel lösning.
Hur når man dit att alla kommuner tar lika mycket ansvar?
– Ytterst är det en politisk fråga. Lagstiftning, riksdagen... det ärsåklart möjligt. Men det kommunala självbestämmandet är väldigt starkt. Statenhar inget eget territorium. Men kommuner finns i hela Sverige. Då måstepolitiken också synas i hela landet. Vissa kommuner som Södertälje har underlång tid tagit ett oproportionerligt stort ansvar.
Kunde inte en lösning vara att styra var i landet flyktingarna bosätter sig– på det sättet få en spridning över landet?
– När man fått uppehållstillstånd har man samma grundläggande rättighetersom vilken svensk som helst. Man kan inte ha en lagstiftning som säger att enviss kategori av människor får bo var de vill men inte en annan.