-Han hade liksom börjat hota mig med knivar och jag tänkte att han kommer att hugga ihjäl mig liksom och då är det är bättre att det är jag själv som tar livet av mig.  

Det berättar Johanna som var tillsammans med en man som successivt blev alltmer hotfull och våldsam, både verbalt och fysiskt. Men Johanna ville leva och gick till polisen istället. Och hon hade tur. Polismannen som tog emot henne var varm, kunnig och engagerad och hon fick det skydd hon behövde. Mannen dömdes senare till fängelse för grov kvinnofridskränkning.

-Den här polisen räddade mitt liv, han är en förutsättning för att jag lever idag.

Johanna drog en vinstlott men så är det långt ifrån för alla som utsätts för våld i nära relationer.

-Kommer en kvinna till polisen så kommer dessa yrkesmän att tänka i termer av risk men om man bara gör det helt ostrukturerat så kommer olika poliser att tänka på väldigt olika sätt, göra väldigt olika riskbedömningar och det är förstås inte bra. Det blir ju ett lotteri för den utsatta kvinnan. Det säger Henrik Belfrage som är professor i kriminologi.

Han står bakom den svenska versionen av SARA som är en internationell och vetenskapligt beprövad metod för att bedöma risker för partnervåld. En slags checklista där man går igenom 15 olika riskfaktorer på ett strukturerat sätt för att bedöma om, och i så fall vilken typ av skydd en utsatt kvinna behöver. De faktorer som bedöms är exempelvis om det skett en upptrappning av hot och våld, om gärningsmannen har missbruksproblem, är deprimerad, genomgår eller har genomgått en separation från sin partner. Faktorer som man vet ökar risken för våld.

Om man nu vet att det här faktorerna ökar risken för våld varför måste man använda en checklista och en särskild metod när man bedömer dem?

-Därför att man inte får glömma saker som är av stor betydelse när man bedömer risk. Om man har utbildning i riskbedömning så ser man väldigt snabbt att här har vi alla de ingredienser som är förknippade med extremt hög risk, så hög risk att man kan inte acceptera den helt enkelt och då måste man agera. Den kunskapen får man om man tittar i de här checkistorna.

Henrik Belfrage har utbildat poliser över hela landet i SARA-metoden som enligt Rikspolisstyrelsens riktlinjer bör användas i ärenden som handlar om våld i nära relationer.

I en del polisdistrikt, till exempel i Stockholm, är riktlinjerna förenade med en tjänsteföreskrift. Som man måste följa för att inte begå tjänstefel.

Följer man riktlinjerna och tjänsteföreskrifterna?

– Nej, och det är ett problem att det inte görs. Och det finns mängder av skäl varför det här inte fungerar för det gör det inte. Det säger Ulf Haquinius som är brottsoffersamordnare vid polisen i Stockholm.

– I bästa fall görs strukturerade riskbedömningar i 50 procent av de ärenden som vi borde göra dem i. Men det varierar i de olika polisdistrikten.

-Många gånger säger man att man saknar utbildning och att man inte har tid och visst kan det vara så. Men ytterst handlar det om ledning och styrning. Om cheferna inte tar det här på hundraprocentigt allvar så kommer det inte heller att fungera längre ut i linjen.

Varje år dödas i genomsnitt 17 kvinnor av sin partner eller expartner – skulle de fallen minska om man gjorde strukturerade riskbedömningar i större utsträckning?

-Ja, det vet vi. Vi gör bättre riskbedömningar om vi gör det strukturerat än om vi bara gör det utifrån vårt eget huvud. Så jag är helt övertygad om, och har vetenskapligt stöd för den övertygelsen att vi kan rädda åtminstone några kvinnors liv varje år. Inte alla, men några kvinnors liv kan vi rädda och det gör ju allt det här värt det. Vi måste göra det här, säger Henrik Belfrage.

-Jag hade tur, säger Johanna, för det är ett lotteri och jag drog rätt lott men det måste finnas en kunskap och fastslagna rutiner så att alla kvinnor bemöts likvärdigt.

Vad hade hänt om du inte hade gått till polisen?

-Jag hade inte levt idag, det är jag helt säker på.

Nu har det gått några år, kan man säga att det du varit med om gått över?

-Det kommer aldrig att gå över, jag kommer alltid att vända mig om, jag kommer alltid att se mig om över axeln. Men jag lever, jag lever bra!

Medverkande:

”Johanna”, som egentligen heter något annat.

Henrik Belfrage, professor i kriminologi

Ulf Haquinius, brottsoffersamordnare för polisen

Fotograf och redigerare: Pelle Wickman