Det var en stolt mamma, tillika konstnär, som var på plats under öppnandet.

– Det är inte klokt hur duktig hon varit, säger Inghilda Tapio, och pekar på mössorna i utställningen.

Hon är också stolt över att dottern Lise Tapio Pittja lägger ner så mycket tid på att lära andra, bland annat i sin roll som lärare.

– Det är fint det tankesättet hon har och hur hon jobbar med ungdomar.

”Det som getts till mig ska jag ge vidare”

Utställningen har namnet Šiella. Som namnet säger (gåva) har Lise Tapio Pittja gjort den som en gåva till de som gått före henne. Och hon tänker på de som kommer efter henne.

– Det gäller inte bara slöjden, utan hela vår samiska kultur. Det som har getts till mig ska jag ge vidare, om den ska fortsätta finnas, berättar Lise Tapio Pittja

Tanken om vad hon ville göra fick hon strax innan hon blev förra årets Asa Kitok-stipendiat. Till sin utställning, som är en del av stipendiet, har hon tittat bakåt i tiden och bland annat valt att göra en ládjogáhpir, hornmössa.

”Viktiga förebilder”

Inga Elisa Påve Idivuoma är lektor i duodji på Sámi Allaskuvla, Samiska högskolan, i Kautokeino. Hon anser att det är viktigt att arvet förs vidare, och att vi ser slöjden inte bara som bruksföremål hemma, utan som del i konstvärlden och i den akademiska världen också.

– Lise Tapio Pittja och andra slöjdare som jobbar på en högre nivå är viktiga förebilder. Med slöjden kan man göra så mycket, jobba på museum, driva eget företag eller gå vidare akademiskt i ämnet. Vi ser här i dag hur stort intresset för slöjd är, både från Sápmi och från övriga världen.