De handlar om reformer av det politiska livet med mer transparens och färre privilegier, det handlar om reformer i arbetslivet, med mer av ”flexibilitet” enligt skandinavisk modell och det handlar framförallt om att få fart på ekonomin efter år av hög arbetslöshet under tidigare höger och vänster-regeringar.

Emmanuel Macron och hans rörelse har fem år på sig att leva upp till sina ambitioner att förnya det politiska livet och att skapa framtidstro i ett land där frustrationerna är utbredda.

En fara för demokratin?

Och här kommer vi in på baksidan av segern. Finns det som oppositionen antyder, en fara med den majoritet som presidentens rörelse lyckats erövra? Ska parlamentet förvandlas till ett transportkompani där inga oppositionella röster kan göra sig hörda? Finns det rentav en fara för demokratin?

När oppositionen vädrar sin oro ska man veta att det finns lite av ”dubbla standarder” i deras bedömning av det som nu håller på att hända i fransk politik. De har ofta själva, i alla fall de borgerliga Republikanerna liksom det socialdemokratiska Socialistpartiet haft nästan lika stora majoriteter under tidigare mandatperioder.

Kanske finns det demokratiska problemet på annat håll.

Skapelse av några få

Det ena handlar om partiet/rörelsen La République en Marches uppbyggnad. Det är en skapelse av några få personer samlade kring ledaren Macron. Det är de personerna som skrivit partiprogrammet, om än med hjälp av förslag från Macronsrörelsens träffar ute i landet, och det är de som valt ut partiets kandidater som nu träder in i Nationalförsamlingen. Dessa kandidater har fått skriva på en försäkran att de godtar rörelsens program.

Många av dem saknar erfarenhet av det politiska livet och riskerar därför att ha mindre att sätta emot när det gäller att tackla förslag och direktiv från de erfarna ledarna i toppen av rörelsens hierarki. Å andra sidan kan man invända att just ankomsten av helt nya ansikten i politiken innebär chanser till en förnyelse av det politiska livet. Många välutbildade fransmän, och det är oftast från denna grupp La République en Marches kandidater hämtats, är vana att säga sin mening och ser en ära i att inte böja sig för åsikter man inte kan hålla med.

Ur den synpunkten kommer det parlamentariska livet bli intressant att följa, med eller utan traditionell opposition.

Politisk trötthet

Det stora problemet när det gäller valresultatet är måhända ett annat: väljarrepresentationen och den politiska tröttheten den givit uttryck för.

Den första omgången i presidentvalet visade en väljarkår uppdelad i fyra närmast jämnstora politiska block: En bred vänster, å en sidan, en mittenrörelse med La République en Marche å den andra, och så den traditionella högern/borgerligheten, med en nationalistisk höger i form av bland annat Nationella Fronten, därtill.

Efter parlamentsvalet finns utöver presidentens egen rörelse egentligen bara en av dessa rörelser ordentligt representerade i Nationalförsamlingen: de borgerliga Republikanerna med dryga hundratalet platser i parlamentet. Förklaringen är bland annat att Frankrike har ett system med majoritetsval, där endast vinnaren i en valkrets kan få representera den.

Rekordlågt valdeltagande

Den andra förklaringen är det rekordlåga valdeltagandet: 25 procent röstskolkare och blankröster i presidentvalet, och bara lite över 40 procents valdeltagande valet till Nationalförsamlingen är siffror som kan skrämma. Om man räknar in de många blankrösterna även i denna sista valomgång kan man konstatera att Macronrörelsen fått en så stor majoritet av parlamentsplatserna med en begränsad del av väljarkåren bakom sig. 

Handlar oviljan att delta i valen om att man inte känner sig representerad genom det franska valsystemet? Eller är det effekten av en utmattande valkampanj som började redan förra hösten och en Macrontsunami som gjort att många inte ens sett någon poäng med att rösta i parlamentsvalet, då deras kandidaters chanser varit så små?

Kanske är svaret: både ock.

Hursomhelst är det upp till bevis för Macron och La République en Marche.

Den splittrade och skadskjutna oppositionen väntar på hans första av misstag. Vissa av dem kommer inte dra sig för försöka ge igen för den förödmjukelse de blivit utsatta för.

Och vilka ska väljarna rikta sitt hopp till nästa gång, om även Macron misslyckas?