Det var en tidig morgon i juni på den grekiska ön Kos som jag och min fotograf Ronald Verhoeven mötte Abder Nasser och hans 5-åriga son Jamal. De hade lämnat den övriga familjen i Syrien och under ett års tid tagit sig meter för meter närmare Europa.

Jag såg på Abder Nassers ansikte att det var ett känslosamt ögonblick att kliva ur gummibåten och sätta fötterna på Europisk mark. Att äntligen vara i EU.

Han när han klev ur den vingliga gummibåten, bärandes på den sovande sonen, så vacklade han till och stöttade sig på min arm. Och så log han och sa: ”nu är vi här”.

”Vi måste bort”

Samma kväll mötte vi Abder och sonen Jamal igen i det gammal uttjänta Hotel Elias på ön där flyktingar samlats i ett provisoriskt läger, ordnat med stöd av frivilligorganisationer.

Ett smutsigt överfullt rent av farligt boende nu log Jamal inte längre, han sa bara ”vi måste bort, allt är fullt här”.

Flyktingkrisen förvärrades

Vad Jamal och hans vänner, som kom med gummibåtarna, inte visste var att situationen för de flyktingar som valt att ta sig till Europa från krig och fattigdom bara skulle komma att bli värre under hösten.

Vägen via Turkiet och med gummibåtar över till Grekland skulle komma att bli den vanligaste färdvägen för många av flyktingarna, så vanligt att hela mottagningssystemet skulle braka samman och att hela det gränslösa Schengen hotas.

Ett europeiskt samarbete i upplösning med flyktingkrisen som utlösande faktor, så minns jag 2015. Men mitt år har också handlat en hel del om terror och Greklandskris. Och allt tycks, i alla fall ytligt, att hänga ihop.

Attacken mot Charlie Hedbo

Det var terrordådet i Paris mot satirtidningen Charlie Hebdo som inledde året. Mitt under redaktionsmötet, ett av de få där de flesta av tidningens satirtecknare var samlade, så stormade de tungt beväpnade bröderna Koachi in på den lilla redaktionen på Rue Nicolas-Appert och dödade 12 personer. Varav fem var några av tidningens och Frankrikes mest kända satirtecknare.

Besökte redaktionen tidigare

Jag hade själv varit på den diskret placerade redaktionen en månad tidigare och minns hur svårt det var att hitta dit då. Den gången skulle jag intervjua Gerard Biard, tidningens chefredaktör, för tv-programmet Korrespondenterna. Han var själv i London på attentatsdagen och sedan dess har vi bara kommunicerat via mail. Han har fortsatt att driva tidningen men det har varit en tung tid och han vill inte ställa upp på någon intervju.

Sedan dådet har rädslan och främlingsfientliga rörelser vuxit sig starkare i Europa och i land efter land kopplar populistiska politiker samman islamofobi, terrorism och flyktingkrisen.

”Nu kommer vi alltid vara rädda”

När Frankrike och Paris drabbades av ett nytt terrordåd de 13 november var främlingsfientliga Nationell Fronten med Marin Le Pen som partiledare inte sena att göra politisk propaganda av terrordådet. En attack där 130 människor omkom och 350 människor skadades i en rad samordnade attentat mot bland annat fotbollsarenan Stade de France, konsertlokalen Bataclan och en rad restauranger i centrala Paris.

Det parisarna sa till mig då var att inte kan vara säkra någonstans. Inte på idrottsarenor, inte på konsertlokaler, inte på restauranger, ”nu kommer vi alltid vara rädda”.

EU:s framtid i fokus 2016 

2016 kommer sannolikt att domineras av samma ämnen med en allt större fokus på EU:s framtid i och med den brittiska folkomröstningen om ett framtida EU-medlemskap på EU-språk kallat Brexit.

Om Storbritanniens premiärminister kommer att upprepa frågan om EU:s vara eller inte vara den kommande tiden, så är det egentligen bara en fortsättning på den dialog som EU:s ledare inlett under 2015.

Den mänskliga krisen

För så fort den akuta ekonomiska krisen som dominerat dagordningen de senaste åren (och som inte är över för Grekland del) är avvärjt, så tar en ny kris över.

Den mänskliga krisen, den som handlar om Europas förmåga att ta emot flyktingar som lämnat krig och fattigdom.

 Men flyktingkrisen visar det som statsvetare alltid har hävdat. Att ju större behovet är av gemensamma beslut, desto starkare är de krafter som drar emot nationella lösningar.

Hjärtsjuke fyraåringen Wissems vandring

När jag ska sammanfatta året dyker flera minnen upp. Som när treåriga Abdel vandrade med sin mamma och pappa och den ett år äldre hjärtsjuke broder Wissem genom Europa i 35-gradig värme mot Ungern.

Jag minns Despina, ett av krisens många ansikten i Grekland, som sålde gatutidningen Skedia för att få in pengar till mat och hyra efter att ha blivit av med ett chefsjobb på ett multinationellt företag.

Eller Kostas som egentligen var pensionerad tandläkare men som nu gav gratis tandvård till fattiga greker eller invånarna i den lilla byn Seyne–Les-Alpes som kom att ta hand om anhöriga till de omkomna på det kraschade German Wings-planet.

De är bara några av alla de fantastiska människor som givit sina berättelser till oss och till tv-tittarna Europaåret 2015.