2014 var ännu ett dramatiskt år i Mellanöstern.
Kriget i Syrien har nu pågått i snart fyra år och har lett till den största flyktingkatastrofen sedan andra världskriget. Hälften av landets befolkning är på flykt, de flesta inom landet, och över tre miljoner i grannländerna.
Under året har jag träffat många flyktingar och flera av dem har lämnat djupa spår i mig.
I juni träffade jag 9-årige Mahmoud Joumaa i norra Syrien. Han satt i rullstol och hade täckt benen med en filt. När han drog undan filten såg jag att båda benen var amputerade nedanför knäna.
”Bomben slet av mig båda benen”
Mahmoud började berätta att han hade varit ute och lekt vid familjens hus när han såg en grön metallbehållare som såg spännande ut. Det var en odetonerad klusterbomb.
– När bomben exploderade slet den av mig båda benen.
När han sa orden ”slet den av mig båda benen”, brast det för honom. Han började gråta och ville inte berätta mer. Jag insåg hur traumatiserad han var och att han egentligen var i stort behov av psykologisk hjälp – något som inte finns i det krigshärjade norra Syrien.
Alla har drabbats
I alla krig är det de civila som drabbas värst, speciellt barn, äldre och sjuka.
I kaosets och laglöshetens Syrien har extremisterna i Islamiska staten, IS, erövrat stora landområden och satt skräck i en hel värld. I både Syrien och Irak har IS dödat, kidnappat och fördrivit familjer, kvinnor och barn – och alla har drabbats: sunnimuslimer, shia, kurder och minoriteter som yazidier och kristna.
Bar sin 92-åriga mor över gränsen
I september attackerade IS kurdiska Kobane i norra Syrien och tvingade omkring 200.000 att fly över gränsen till Turkiet. Bland det mest gripande jag bevittnat i år var när jag såg en man komma bärandes på sin 92-åriga mor på ryggen.
De var bland de sista civila att fly Kobane och tvingades göra det till fots. När de väl kom över gränsen var mannen så trött att han höll på att ramla ihop, med hans gamla mor på ryggen, och istället fick mannens son ta över.
”Leka och hoppa”
När jag träffade 9-årige Mahmoud Joumaa i juni hade han precis varit på en nyöppnad klinik i en liten stad i norra Syrien som hjälper lemlästade syrier att komma tillbaka till livet. De hade tagit hans mått och bara några dagar senare skulle han få proteser.
Efter att Mahmoud börjat gråta blev han tröstad av sin syster och innan vi skiljdes åt frågade jag honom vad han skulle göra när han fått benproteser?
– Leka och hoppa, sa han.
Inom en snar framtid hoppas jag kunna återvända till Mahmouds hemby för att se hur det gått för honom. Han har säkerligen fortfarande ett stort vårdbehov men det skulle vara fantastiskt att se honom komma gåendes eller springandes, kanske med ett litet leende på läpparna.