Bosniakerna vill hålla ihop, serberna vill lämna. Kroaterna är jämförelsevis få och brukar hålla sig på sin kant. Men det internationella samfundet verkar inte vilja gå med på en skilsmässa mellan Bosniens två självstyrande entiteter, istället sitter parterna där, på varsin sida av förhandlingsborden, och försöker klura ut hur man kan sticka en nagel i ögat på den andra.
Vägen till söndagens folkomröstning om firandet av serbernas självständighetsdag har varit en kavalkad av pikar mellan de två parterna.
Vill ha självständighet
Den 9 januari, dagen då bosnienserberna 1992 förklarade självständighet från resten av Bosnien, har firats av serberna i flera år. Men förra vintern försökte författningsdomstolen i Sarajevo förbjuda firandet. Politikerna i Banja Luka, Republika Srpskas huvudstad, svarade med att utlysa en omröstning om saken, Sarajevo svarade i sin tur med att förbjuda omröstningen. Banja Luka sa då att man tänkte hålla omröstningen ändå. Dessutom ska man hålla en omröstning om självständighet 2018, meddelades det.
Nu har en majoritet av väljarna sagt ja till att fortsätta fira 9 januari.
Att datumet fortsätter firas är förstås helt oviktigt, det har redan firats i många år och innebär ingen särskild förändring för någon. Folkomröstningens viktigare och allvarligare konsekvens är att bosnienserberna, genom att ens ha hållit i valet, öppet trotsat landets författningsdomstol. Får det inga följder är vägen fri för fortsatt trotsande, och det kan vara en ny taktik från Republika Srpskas sida för att få slippa det så kallade dysfunktionella äktenskapet – blir man inte frivilligt frisläppt från arrangemanget, tänker man provocera sig ur det.
Politisk seger
Entitetens president Milorad Dodik har lite att förlora. Lyckas delen bli självständig har han vunnit en stor politisk seger, annars kan han skylla på internationell inblandning.
För det är oklart om vägen till självständighet kan vara så enkel för Republika Srpska. Det internationella samfundet är i högsta grad fortfarande inblandat i hur Bosnien-Hercegovina styrs och det internationella samfundets inställning hittills har varit att det 21 år gamla Daytonavtalet ska följas, landet ska hålla ihop – oavsett konsekvenserna, tycks man säga.
Nationalismen som genomsyrar alla politiska beslut i Bosnien, och ofta sätter stopp för dem, har inte bara hindrat landet från absolut nödvändiga reformer och ekonomisk utveckling. Det verkar till och med ha satt sina spår på sånt som brottsbekämpning, till exempel antiterrorinsatser.
Bland de europeiska länderna har Bosnien ett av de högsta antalet medborgare per capita som har gått med i kriget i Syrien och Irak. Polisen i Republika Srpska griper med jämna mellanrum personer som misstänks för samröre med terrororganisationer, men representanter för bosniaker menar att gripandena ofta är ett spel för gallerierna, ett sätt att visa att man har läget under kontroll. Oftast, hävdar de, är det bara vanliga muslimska män, inte de faktiska extremisterna, som tas av polisen, för att skrämmas från att bosätta sig i entiteten.
Utgöra en risk för hela Europa
Landets uppdelning och spänningarna mellan de båda delarna tros också ha möjliggjort en omfattande vapensmuggling från och genom Bosnien – myndigheterna har helt enkelt svårt att få en överblick över den brottsliga verksamheten i landet.
Bosniens käbblande politiker och nationalism kan till slut komma att utgöra en risk för hela Europa.
Häromdagen accepterade EU-länderna formellt Bosniens ansökan om medlemskap i unionen. Kanske kommer medlemskapet att till slut bli det som får landet att fungera som en enhet – om man lyckas hålla ihop till dess.