Efter nio år i en bosättning, som fortsätter att fyllas på med flyktingar från ständigt oroliga östra Kongo, har ordet framtid ingen riktig betydelse. Många upplever livet där som att dö långsamt, inte sällan under hunger, sjukdom och trötthet. Det lilla man lyckas skörda eller gräva upp ur jorden är det man får med sig hem till middagen.

Vi har gjort många intervjuer med Marianne sedan vi träffade henne första gången, utanför hennes lerhydda med hål i halmtaket. Jag har frågat henne flera gånger hur hon ser på sin framtid, utan att få något riktigt bra svar. Om man är van att bara försöka överleva dagen kanske det inte finns någon plats för framtiden, tänker jag.

För de flesta av oss här i Sverige är framtiden något väldigt viktigt, det är där våra drömmar ska förverkligas. Det är där vi ska se våra barn växa upp, utbilda sig, bli förälskade. Men det är också i framtiden som besvikelser, misslyckanden och saknad väntar.

Innebörden: Att få en framtid

Men så i sista intervjun började Marianne prata om framtiden, om sina planer och förhoppningar att lära sig flytande svenska, att komma ut på praktik, att anpassa sig bättre till det svenska livet. Kanske är det just innebörden av att bli uttagen som kvotflykting: Att få en framtid. En framtid som, precis som för alla oss andra, är fylld av både trevliga och besvärliga överraskningar.

Så, den där lotten som gav Marianne en enkelresa 700 mil med flyg till Sverige och lilla samhället Alfta, var den tveklöst en vinstlott? Det finns nästan en miljon människor i flyktingläger runtom i världen som skulle kvala in som kvotflyktingar i dag, enligt FN. Efter att ha fått följa och dokumentera Mariannes förvandling under det här första året, blir det svårt för mig att se det på något annat sätt än en vinst. Men jag tänker också att hon fick börja livet med en riktig nitlott.