Bäste herr President:

Som justitieminister har jag förbundit mig att värna disciplin, integritet och rättssäkerhet inom Justitiedepartementet – en institution som jag hyser den yttersta respekt för. Efter eget övervägande – och mot bakgrund av de skäl som anges i vice justitieministerns bifogade pm – har jag nått slutsatsen att FBI behöver förnya sitt ledarskap. Justitiedepartementet vill ånyo klargöra att man står fast vid den mångåriga grundprincipen att federala utredningar och åtalsprocesser måste genomföras på ett oantastligt och rättvist sätt. FBI:s direktör måste vara någon som troget följer Justitiedepartementets regler och principer och är en god förebild för tjänstemän och andra inom polisväsendet och departementet. Därför är min rekommendation att ni avskedar James B. Comey jr och ersätter honom med en erfaren och kvalificerad person som kan leda de eminenta män och kvinnor som arbetar inom FBI.

 Vänligen

Jeff Sessions, justitieminister

” FRÅN: ROD J. ROSENSTEIN, VICE JUSTITIEMINISTER

ÄMNE: ATT ÅTERUPPRÄTTA ALLMÄNHETENS FÖRTROENDE FÖR FBI

FBI har länge ansetts vara landets främsta federala utredande myndighet. Men under det senaste året har FBI:s rykte och trovärdighet lidit stor skada, vilket har påverkat hela Justitiedepartementet. Det är djupt oroande för många nuvarande och före detta departementsanställda, såväl som lagstiftare och medborgare.

Den nuvarande FBI-direktören är en vältalig och övertygande talare när det kommer till ledarskap och Justitiedepartementets orubbliga principer. Han förtjänar vår uppskattning för det han har gjort i samhällets tjänst. Men precis som du och jag har diskuterat, så kan jag inte försvara direktörens hantering av resultatet av utredningen kring utrikesminister Clintons e-post. Jag förstår heller inte att han vägrade acceptera den nästintill allmänna bedömningen att han hade gjort fel. I stort sett alla håller med om att direktören begick allvarliga misstag; det är en av de få frågor som förenar folk med olika åsikt.

Det var fel av direktören att inkräkta på justitieministerns bestämmandeområde den 5 juli 2016 och tillkännage sin slutsats att ärendet borde avslutas utan åtal. Det är inte direktörens sak att göra ett sådant uttalande. På sin höjd borde direktören ha sagt att FBI hade avslutatutredningen och presenterat sina slutsatser för federala åklagare. Direktören försvarar nu sitt beslut genom att hävda att han ansåg att justitieminister Loretta Lynch var jävig. Men FBI:s direktör har aldrig rätt att kringgå federala åklagare och ta befälet över Justitiedepartementet. Det finns ett fastställt förfarande för när en jävsituation kräver att andra tjänstemän träder in i justitieministerns ställe. Men den 5 juli tillkännagav direktören sina egna slutsatser gällande nationens känsligaste brottsutredning, utan godkännande från tillbörligen tillsatta ledare av Justitiedepartementet. 

Misstaget försvårades ytterligare av att direktören ignorerade ännu en mångårig princip: vi håller inte presskonferenser där vi offentliggör skadliga uppgifter om den som är föremål för en nedlagd brottsutredning. Skadliga uppgifter avslöjas ibland under brottsutredningar och åtalsprocesser, men vi offentliggör dem aldrig i onödan. Direktören gav nyhetsmedierna sin version av fakta som om det vore en slutplädering, men utan rättegång. Det är ett skolboksexempel på vad federala åklagare och agenter får lära sig att inte göra.

Vid skeptiska frågor under utfrågningen i kongressen försvarade direktören sina yttranden med att hans ”syfte var att säga sanningen. Vad vi gjorde, vad vi hittade, vad vi anser om det.” Men syftet med en federal brottsutredning är inte att delge pressen sina åsikter. Syftet är att fastställa om bevisen räcker för att ett federalt åtal ska vara berättigat, en federal åklagare på bemyndigande av justitieministern ska kunna fatta beslut om åtal, och – om det finns grund för åtal – låta en domare och en jury bedöma alla fakta. Vi går ibland ut med information om konfidentiella utredningar på ett lämpligt sätt, men det är inget som FBI gör på eget bevåg.

Angående direktörens brev till kongressen den 28 oktober 2016, så förklarar han sitt beslut med att han hade att välja på att ”uttala sig om” eller ”dölja” FBI:s beslut att utreda de nyligen upptäcka mejlen. ”Dölja” är ett laddat ord som förvränger frågan. När federala agenter och åklagare i det tysta inleder en utredning så är det inte fråga om att dölja någonting; vi verkar helt enkelt i enlighet med en mångårig policy om att inte gå ut med icke-offentlig information. I detta sammanhang är tystnad inte detsamma som att dölja något.

Min syn på frågan delas av tidigare justitieministrar och vice justitieministrar från olika tidsperioder och av olika partitillhörighet. Domare Laurence Silberman, som var president Fords vice justitieminister, skrev att ”det inte är FBI:s sak att uttrycka åsikter om huruvida åtal ska väckas.” Silberman anser att direktörens ”agerande var så olämpligt för en FBI-chef att [han] tvivla[r] på att FBI någonsin kan hämta sig fullständigt från det.” Jamie Gorelick, president Clintons vice justitieminister, och Larry Thompson, president George W. Bushs vice justitieminister, anser att direktören ”själv har valt att omfördela balansen mellan transparens och rättvisa genom att göra avsteg från departementets traditioner.” Deras slutsats är att direktören bröt mot sin plikt ”att bevara, skydda och försvara” departementets och FBI:s traditioner.

Den tidigare justitieministern Michael Mukasey, som tjänstgjorde under president George W. Bush, observerade att direktören ”vida överskred sina befogenheter när han avslöjade sin rekommendation på det sättet” eftersom FBI-chefen ”inte ska fatta det beslutet”. Alberto Gonzales, som också var justitieminister under George W. Bush, kallade beslutet för ”en felbedömning”. Eric Holder, som var vice justitieminister under president Clinton och justitieminister under president Obama, sa att direktörens beslut ”var felaktigt. Det stred mot mångåriga policyer och traditioner vid Justitiedepartementet. Och det gick tvärtemot de riktlinjer jag införde för fyra år sedan, som fastställde rätt sätt att utföra utredningar under en valsäsong.” Holder fastslog att direktören ”bröt mot dessa grundläggande principer” och ”påverkade folkets förtroende för både Justitiedepartementet och FBI negativt”.

De tidigare vice justitieministrarna Gorelick och Thompson beskrev de ovanliga händelserna som ”ocensurerad transparens i realtid som dragits orimligt långt, en sorts dokusåpa om en federal brottsutredning” som är ”antitesen till rättskipningens intressen”.

Donald Ayer, som tjänstgjorde som vice justitieminister under president George H.W. Bush, blev precis som andra före detta tjänstemän vid Justitiedepartementet ”häpen och förbryllad” av beslutet att ”bryta [] mot mångårig praxis som följts av tjänstemän inom båda partierna vid tidigare val”. Ayers brev noterade att ”det som kanske är mest oroande...är att detta avsteg från departementets välrespekterade och partioberoende traditioner kan bli vägledande.”

Vi bör förkasta detta avsteg och återgå till traditionerna.

Även om presidenten har befogenhet att avskeda en FBI-direktör ska inte beslutet fattas lättvindigt. Jag instämmer med de tidigare departementstjänstemännens nästintill samstämmiga uppfattning. Direktörens sätt att hantera slutsatsen av e-post-utredningen var felaktigt. Till följd av det kommer FBI sannolikt inte att återvinna allmänhetens och kongressens förtroende förrän man har en direktör som förstår hur allvarliga misstagen var och som försäkrar att de inte upprepas. Eftersom direktören vägrar erkänna sina misstag kan vi inte heller förvänta oss att han vidtar nödvändiga åtgärder för att rätta till dem. ”