I dag lever Naeimeh Doostdar, 35 år, som fristadsförfattare i Malmö, dit hon kom under hösten 2012 efter att ha varit på flykt sedan 2010.  

För fyra år sedan var hon en del av Irans gröna proteströrelse, som i samband med det senaste presidentvalet lyckades mobilisera miljontals missnöjda medborgare på Teherans gator för att protestera mot den auktoritära regimen.

Allt tog fart i juni 2009 när reformisten Mir-Hossein Mousavi, en av tre utmanare till den sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad, plötslig fick medvind och oppositionen med sig.

Men redan dagen efter valet utropades Mahmoud Ahmadinejad, som då var etablissemangets man, till segrare med bred marginal. Även landets högste ledare ayatolla Ali Khamenei, som i praktiken styr alla delar av det iranska samhället, godkände valet.

Många vanliga iranier och internationella experter var dock övertygade om att resultatet var manipulerat och Mousavi överklagade valresultatet och uppmanade sina anhängare till fredliga protester.

– Under veckorna och dagarna före valet fanns ingen rädsla eller oro för att vara ute på gatorna. Men efter valet förändrades allt. Man kände att något var konstigt, att något var på gång, berättar Naeimeh.

Snart var både poliser och folkmilisen Basij ute på gatorna för att skrämma de fredliga demonstranterna. 

Kraven allt skarpare

De fredliga och tysta demonstrationerna blev allt mer våldsamma. Stenkastning möttes med tårgas och våldsamma övergrepp från Basijmilisen.

– Efter hand blev demonstrationerna mer organiserade. Vi kom överens om var man skulle protestera nästa dag och hjälptes åt att bjuda in andra. Våra krav blev också tydligare och skarpare ju längre tiden gick. Varför skulle vi behöva leva i en diktatur?

Hundratusentals, ibland miljontals, människor fyllde Teherans gator. Och även i andra städer hölls stora demonstrationer där man samlades under den gröna färgen och slagorden: Var är min röst? (raye-man kojast?).

Regimens svar var både brett och brutalt. Man stängde ner ”opassande” media och fängslade demonstranter en masse – och genom skakiga Youtube-bilder fick världen se delar av regimens brutala övergrepp.

Nedas öde berörde världen

Störst symbolik fick bilderna av den 26-åriga kvinnan Neda Agha-Soltans. Under en demonstration den 20 juni träffades hon av en kula, troligen avlossad av en medlem i Basijmilisen, och avled framför kameran.

Ingen av de besegrade kandidaterna Mir Hossein Mousavi eller Mehdi Karroubi accepterade heller valresultatet och den inflytelserika ex-presidenten Akbar Hashemi Rafsanjani kritiserade öppet regimens våld mot fredliga demonstranter.

Demonstrationerna fortsatte sedan under hösten, men blev mindre och mindre. Fredliga demonstranter dömdes till allt från hängning till långa fängelsestraff och i februari 2010 var revolten mer eller mindre krossad.

För Naeimeh, som berättar att hon deltog i de flesta demonstrationerna, blev det snabbt värre.

”Hade en tjock mapp hos polisen”

I februari 2010 satt hon i ett flygplan som skulle ta henne till ett nytt jobb utanför Iran. Men strax före start hämtades hon av säkerhetsvakter, som tog hennes pass och skickade hem henne igen i väntan på ett ”beslut”.

Efter några veckors väntan fick hon veta att hon skulle infinna sig i det beryktade Evin-fängelset.

– Jag var anklagad för att ha sökt jobb i utländsk media, för att ha deltagit i demonstrationer, för att ha ifrågasatt valresultatet i mejlkonversationer och på Facebook och bjudit in vänner till demonstrationer. Jag hade en tjock mapp hos polisen, berättar Naeimeh.

De privata uppgifterna hade polis och säkerhetstjänst antagligen kommit över genom en kombination av hackade lösenord och informatörer som gått bakom hennes rygg.

Naeimeh sattes i Evin-fängelsets avdelning för politiska fångar, som använts för att tysta regimmotståndare både före och efter revolutionen 1979. I folkmun har fängelset fått namnet Evin-universitet på grund av det stora antalet intellektuella som fängslats där.

– En sak kommer jag aldrig att glömma. Jag satt i en cell nära den telefon där fångar kunde ringa sina anhöriga och en ung man som gripits under en demonstration ringde sin mamma och sa: ”Oroa dig inte. Alla här är doktorerar eller studenter. Jag lär mig saker varje dag”.

– Jag kommer aldrig att glömma honom. Alla där inne var verkligen från den intellektuella delen av samhället.

”Visste allt om mig”

Naeimeh utsattes aldrig för någon fysisk tortyr i fängelset, något som drabbade tusentals andra iranier.

– Men vakterna ägnade sig åt sexuella trakasserier och hotade mig och min familj. De visste allt om mitt privatliv och såg ner på mig som en kvinna som tog sig för stora friheter och inte lydde samhällets sociala lagar. Jag var väldigt rädd för jag visste att de kunde göra vad som helst mot en om de bara ville.

Efter en månad släpptes så Naeimeh plötsligt. Hon skulle vänta på besked om datum för en rättegång, men innan samtalet kom lyckades hon få tillbaka sitt pass och tillsammans med sin man och dotter lämnade de Iran.

Lever i exil

Precis som Naeimeh lever i dag viktiga delar av den gröna rörelsen i exil. Och huvudfigurer som Mousavi, hans fru Zahra Rahnavard och Karroubi sitter alla i husarrest sedan flera år tillbaka.

Andra som deltog i rörelsen är fortfarande fängslade eller döda och dess talesperson lever i exil i Paris.

Samtidigt fängslas rekordmånga journalister i landet. I en färsk rapport från Committee to Protect Journalists hålls minst 40 iranska journalister i fängelse inför valet i juni. Det är den näst högsta andelen fängslade journalister i världen. Och mörkertalet tros vara stort.

Regimen är också på helspänn och systemet av nätcensur har blivit allt strängare. Dessutom är det ekonomiska läget historiskt dåligt och sanktionerna från främst USA och EU påverkar vanliga iranier allt mer.

Antalet internationella journalister som beviljas visum inför valet är också ytterst begränsat. Till exempel får SVT:s Mellanösternkorrespondent inte bevaka valet på plats. 

Samtidigt är valet begränsat till sex konservativa, regimvänliga män, varav ingen representerar den gröna rörelsen (åtminstone inte öppet). Ex-presidenten Rafsanjani, som kritiserade regimens våld 2009 och som en opposition skulle kunna sluta upp bakom, var till exempel en av 678 kandidater som stoppades från att ställa upp i presidentvalet.

Naeimeh tror inte på några stora förändringar i och med veckans val. Hon menar att rörelsens krav fortfarande är giltiga, men att man behöver hjälp och motivation för att orka kämpa.

– 2009 ville verkligen alla vara delaktiga och rösta. Nu finns det både de som menar att det här är sista chansen att påverka och de som menar att valet bör bojkottas eftersom det ändå inte är rättvist. Människor är mer splittrade i dag. 

– Jag tror ändå att vissa saker förändrats till det bättre sedan 2009. Vanliga iranier är mer medvetna om politik och att de har vissa rättigheter – och det första steget mot demokrati är just att inse att du har rättigheter.