Senast det begav sig var åren 1997-1998. Då hette utrikesministern Lena Hjelm-Wallén (S). Hon berättar att den kandidaturen, precis som dagens, backades upp med ett intensivt diplomatiskt kampanjarbete med syftet att främja Sverige. 

”Pålästa och på tårna”

– Inför omröstningen hade vi direkta kontakter med ett mycket stort antal länder. Så det gällde att hela utrikesdepartementet, både jag som minister och alla diplomater, var ordentligt pålästa och på tårna. Det var jobbigt, men gav samtidigt ett oerhört värdefullt kontaktnät.

Vid omröstningen i oktober 1996 fick den svenska kandidaturen stöd från 152 av de 181 delegater som röstade i FN:s generalförsamling. Som nycklar till framgången framhåller Lena Hjelm-Wallén i dag det hon kallar för ”traditionella svenska ståndpunkter”: Att grundvärderingar som folkrätt och humanitär rätt ska råda, att FN ska fokusera på att förebygga konflikter samt att fredliga lösningar alltid ska komma i första hand.

TV: Se när Sverige vann omröstningen 1996

– Vi lyfte också fram den svenska ambitionen att göra säkerhetsrådet mer öppet och tillgängligt för dem som inte är medlemmar. Det gäller både länder och organisationer som till exempel Röda Korset. De behöver insyn och även möjlighet att göra sina röster hörda innan säkerhetsrådet sammanträder och fattar beslut, säger Lena Hjelm-Wallén.

Stormakterna skeptiska

Den förra utrikesministern menar att det på den tiden fanns en stor tveksamhet mot ökad öppenhet i säkerhetsrådet. Främst från stormakterna USA, Ryssland och Kina, som i egenskap av permanenta medlemmar såg säkerhetsrådet som FN:s regering, en sluten klubb där beslut fattas bakom stängda dörrar. Det motståndet finns kvar i dag, men ändå har den ”svenska” öppenheten bitit sig kvar, menar hon.

– Jag tror att vi lyckades få till ett skifte mot ett mer transparent säkerhetsråd. Det har blivit ett naturligt tillstånd – när öppenheten väl är införd är det svårt att vrida klockan tillbaka till mer hemlighetsmakeri.

Annan tid – samma frågor

Sveriges period som medlem i säkerhetsrådet sträckte sig över åren 1997 och 1998. Det var alltså innan attackerna mot USA den 11 september 2001 och det efterföljande kriget mot terrorismen. På den tiden pågick FN-operationer på flera håll i forna Jugoslavien och Afrika, inte minst för att skapa fred i Liberia och regionen kring de stora sjöarna.

Dessutom riktades omfattande sanktioner mot Saddam Husseins Irak och Khadaffis Libyen. Även kriget i Afghanistan var i fokus, liksom staten Israels bosättningspolitik i de palestinska områdena.

Några särskilda sakfrågor förde inte Sverige fram i sitt kampanjarbete, eftersom det ansågs omöjligt att förutse vad som skulle hända i världen. Men i efterhand kan man se är att de huvudsakliga konflikterna var ungefär desamma som i dag. Somliga har mildrats medan andra fördjupats.

Tragedin i Irak

Vilken var den största besvikelsen under de två åren?

– Att så mycket negativt hände i Irak och att detta inte gick att lösa på diplomatisk väg. Hade det lyckats kunde världen ha sett annorlunda ut i dag. Dessutom höjdes tonläget rejält mellan Indien och Pakistan som båda skramlade med kärnvapen, men där kunde säkerhetsrådet komma med ett kraftfullt uttalande som faktiskt är helt unikt i kärnvapenfrågan och väldigt positivt, säger Lena Hjelm-Wallén.

Klubban i hand

På plats i säkerhetsrådet representarades Sverige i första hand av FN-ambassadören. Bara om särskilt viktiga frågor kom upp på dagordningen krävdes utrikesministerns närvaro, men någon sådan fråga dök aldrig upp under perioden. Lena Hjelm-Wallén har ändå ett starkt personligt minne från tiden:

– Jag var i New York i september i samband att vi hade generalförsamling och Sverige skulle leda arbetet i säkerhetsrådet. Och att sitta där med ordförandeklubban i sin hand, det var ju en speciell känsla.

Sveriges tur – inget snack

Inför omröstningen 1996 gången var det Portugal och Australien som tävlade med Sverige om platsen i säkerhetsrådet. I år är det Nederländerna och Italien. Att det är tre EU-länder som konkurrerar om samma plats är något som Lena Hjelm-Wallén tycker är beklagligt. Dessutom onödigt.

– Det är inget snack om att det är Sveriges tur om man ska följa någon ordning och reda. De andra har varit mycket oftare i säkerhetsrådet. Dessutom var Sverige först med att berätta att vi kandiderade. Att ytterligare två länder sedan gav sig in i spelet utan att konsultera Sverige först är faktiskt lite surt, säger hon.

”Bra för Sverige”

Konsekvensen har blivit att dagens regering sett sig tvungen att bedriva en ännu större kampanj än vad som vanligtvis är brukligt. Och även om ansträngningarna kostat på har det också positiva sidor, menar den före detta utrikesministern:

– Att UD på detta vis har upprättat så många kontakter över hela världen, lärt sig så mycket om klimatfrågorna och skaffat kunskaper om vad som kan bli framtidens konflikter – det är bra för landet ur alla synpunkter. Det gäller även om kandidaturen skulle misslyckas med att ge Sverige en plats i säkerhetsrådet, det är jag övertygad om.