”Climate justice now!” – så har det låtit i klimatdemonstrationer de senaste åren. Klimaträttvisa är nyckeln till framgång för klimatförhandlingarna. 

På ena sidan står fattiga länder som inte har råd att varken skydda sig mot pågående klimatförändringar eller ställa om smutsiga fabriker till förnybar energi.

På andra sidan rika länder som har tillgång till inte bara ny teknik och finansiering utan även har en historisk skuld i utsläppen.

Utvecklingsländerna kräver att den rika världen först levererar på sina löften innan de är beredda att själva acceptera krav. Det handlar om att minska utsläppen mer, ge klimatbistånd, och hjälpa till med omställning och anpassning.

De rika länderna å andra sidan har sett det som orimligt att tillväxtländer som Kina och Indien, som också är ekonomiska konkurrenter, inte gör mer för att bromsa utsläppen.

Men de starkaste kraven på klimaträttvisa kommer inte från tillväxtländer utan från de fattigaste länderna i bland annat Afrika och från ö-nationer som ser sin framtid hotad av stigande havsnivåer.

Klimaträttvisa handlar även om att få med alla grupper och regioner i omställningen. Då talar man om en rättvis omställning, “a just transition”, ett begrepp som fick bredare acceptans efter att Polen lyft det på COP24 i Katowice 2018. Det syftar ofta på människor i kolindustrin som förlorar jobben, men även de som drabbas av höga bränslepriser. “If there is no just transition, there just will be no transition”, som EU:s klimatkommissionär uttryckt det.

Ända sedan klimatförhandlingarna i FN:s regi började för 30 år sedan har det funnits en klyfta mellan fattiga och rika länder. Tidigare fanns en uppdelning i klimatavtalen där det ställdes olika krav på rika och fattiga länder, till exempel i Kyotoprotkollet där utvecklingsländer som Kina slapp tvång – till USA:s förtret. Sedan Parisavtalet däremot gäller samma regler för alla, även om förväntningarna är olika.

En stoppkloss på alla klimatmöten är de oljeproducerande länderna. Flera av länderna rankas sämst när det gäller deras klimatplaner inför COP. 

Oljeländerna har en låg medial profil men är desto synligare i förhandlingsrummen där de inte bara har blockerat samtalen med formaliafrågor, utan även stoppat tuffare formuleringar och åtgärder.

Saudiarabien har drivit kravet på att oljeländer ska kompenseras ekonomiskt när efterfrågan på olja sjunker, krav de inte fått gehör för, men som blockerat förhandlingarna. Landet har även lanserat begrepp som “cirkulär kolekonomi” för att ge sken av att olja kan vara hållbart. Vid förhandlingarna i Paris kämpade Saudiarabien hårt emot att sätta målet om att den globala uppvärmningen ska hållas till max 1,5 grad.

Oljeländerna stoppade även att lyfta fram en rapport från FN:s klimatpanel vid COP-mötet 2018.

Men även hos oljeländerna har en viss svängning börjat ske. Putin lovade nyligen att även Ryssland ska bli klimatneutralt (år 2060), och Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, som vill hålla i COP-mötet om två år, satsar på förnybar energi vid sidan av oljan.

Men i grunden hotas oljeländernas inkomster av de tuffa klimatkrav som i förlängningen handlar om att oljan ska stanna i marken. Därför kräver även de fattigare oljeländerna att få del av en “rättvis omställning”.

Greta Thunberg och en växande ungdomsrörelse har blivit den blåslampa som miljörörelsen försökt vara under alla klimatmöten. Nu bildar de gemensam front mot tröga politiker och företag som investerar i den fossila industrin. Och makthavarna lyssnar.

Räkna med att höra skanderande talkörer i Glasgow, och aktioner från rörelser som Extinction Rebellion som på hemmaplan nu har chans att synas. Greta är inte ensam. Bakom henne står miljontals unga klimatkämpar, och bredvid henne en rad av unga agitatorer som media älskar. 100 000 aktivister väntas på gatorna under den helg som ligger halvvägs under mötets gång.

Gretas diss av politikernas klimatlöften kom på förmötet till COP26 i Milano där hon träffade klimatmötets ordförande Boris Johnson. Kanske möts de två igen i Glasgow, kanske får hon träffa president Joe Biden som tagit USA tillbaka till förhandlingsborden igen efter Trump.  

Mötet i Glasgow ses som ett första test på om Parisavtalet fungerar. Det är första gången länderna ska lämna in nya klimatplaner. Nyckeln till framgång för att få till det helt frivilliga Parisavtalet var ju just själva mekanismen att skruva upp ambitionerna efterhand. Nu är det upp till bevis. 

De stora länderna måste höja ambitionerna. Det betyder löften om att minska utsläppen ännu mer. Men hittills är det bara ett land som får godkänt av organisationen Climate action tracker: Gambia. Alla andra länder har antingen inte höjt sina klimatmål alternativt lämnat en ny klimatplan som ändå inte räcker till för att klimatmålen ska nås.

Flera stora länder har lämnat in planer som är lika dåliga eller till och med sämre än tidigare, till exempel Australien, Brasilien och Ryssland. EU har skärpt sina klimatmål från 40 procents utsläppsminskning till -55 procent till år 2030. Bättre men inte nog, enligt klimatforskarna på Climate action tracker.

Med dagens ambitionsnivå kommer utsläppen att vara ungefär lika höga 2030 som i dag, när en halvering i själva verket är nödvändig för att klara nollutsläpp tjugo år senare.

Eftersom alla länder ska ha lämnat en ny klimatplan innan klimatmötet är det osannolikt att det lämnas några nya stora löften under COP26. Och att de stora länderna ska lova så tuffa utsläppsminskningar att 1,5-gradersmålet nås är uteslutet. Däremot kan det kanske väntas nya, mindre åtaganden vid sidan av klimatplanerna, i stil med Kinas löfte att sluta finansiera kolkraft utomlands.

De rika länderna lovade på klimatmötet i Köpenhamn 2009 att samla ihop 100 miljarder dollar i klimatbistånd per år från 2020. Det var ländernas sätt att köpa framgång på ett i övrigt helt misslyckat klimatmöte. Den siffran har upprepats på alla klimatmöten sedan dess.

Hittills har löftena dock inte infriats. Enligt OECD:s senaste bedömning har bara cirka 80 miljarder dollar i klimatfinansiering skrapats ihop.

Fattiga länder pekar på den moraliska skyldigheten hos rika länder, som blivit rika genom historien tack vare fossila bränslen, att betala för de kostnader klimatförändringarna orsakar. Det handlar om pengar till klimatanpassning för att bygga om samhällen, och för att betala för de skador som regn och stormar ställer till.

Men det som kallas “loss and damage” i förhandlingarna och som är ett krav från de minst utvecklade länderna har fått kalla handen från de rika (läs USA), som inte velat bli ett “klimatförsäkringsbolag” på vaga grunder.

För de fattiga länderna är bristen på klimatfinansiering inte bara en brist på pengar, utan även ett stort svek från de rika länderna. Pengar är den smörjolja de tröga förhandlingarna behöver. 

Parisavtalet är påskrivet av alla länder. Men vissa delar är inte färdiga. Det handlar om det som brukar kallas för regelboken, det vill säga hur avtalet ska gälla i detalj. Den svåraste nöten att knäcka har varit Artikel sex om utsläppshandel.

Hur man ska räkna utsläppsminskningar som finansieras i andra länder? Ska båda länderna få tillgodoräkna sig minskade utsläpp?

Det tycker till exempel Brasilien som inte anser det är rimligt att bara till exempel Norge ska få räkna effekter av regnskogsprojekt i Amazonas. Andra länder anser att så kallad dubbelräkning ger falska utsläppsminskningar och urvattnar hela Parisavtalet.

Andra svåra frågor handlar om huruvida klimatplanerna ska gälla fem eller tio år i taget och hur perioderna ska bli jämförbara. EU enades i oktober att driva perioder på fem år, medan andra länder anser att det räcker att uppdatera vart tionde år. Kritiker säger att det försinkar åtgärder.

Det som kallas transparens av förhandlarna har förföljt klimatförhandlingarna under många år. Det handlar om öppenhet om siffror, hur minskningarna räknas. Det är en känslig fråga för till exempel Kina som inte velat visa hur man redovisar, det kan vara en fråga om internationell konkurrenskraft.

Det vore en nesa för miljöministrarna om COP26 inte till slut kan lösa frågan om den förhatliga Artikel sex. Den har redan skjutits upp ett par gånger och varit orsak till att det förra COP-mötet i Madrid riskerade att sluta i totalt fiasko. Nu behöver regelboken bli klar för trovärdighetens skull.

Ett lyckat möte kräver ett slutdokument som alla kan vara nöjda med. Eller kanske framförallt något som kan anses som det bästa som gick att åstadkomma. I Glasgow måste ett slutdokument inte bara innehålla en överenskommelse om Parisavtalets regelbok utan framför allt skarpa formuleringar om höjda ambitioner och pengar. Ordvalen är A och O för att alla parter ska vara nöjda.

Ett förslag på vad det kan komma att heta är “The Glasgow PACT”, där P står för att hålla tidigare löften (promisies), A för ambitioner, och CT för en ren omställning (clean transformation). Alla tre delarna är nödvändiga för att få COP26 i hamn.

FN och det land som leder COP-möten brukar alltid beskriva utgången som en framgång trots de svåra motgångarna. Medan miljörörelsen, ungdomarna och de fattigaste länderna ofta är missnöjda med att man inte kom längre.

Under de två första dagarna när världsledarna är på plats kan man vänta högtravande ord, men de tuffa förhandlingarna kommer att skötas av ministrarna de sista två- tre dagarna. Där ska alla kniviga frågor lösas. 

Mötet i Madrid för två år sedan avslutades 40 timmar in på övertid – det var rekordsent. Den risken finns i år igen.

I regel avslutas inte mötena i tid på fredag kväll. Men viljan hos delegaterna att få åka hem och hotet om ett offentligt nederlag brukar räcka för att mangla fram någon form av kompromiss. Ofta till priset att olösta frågor skjuts fram till nästa möte. 

COP26 är ett avgörande möte säger många, men rimligare är nog att se COP26 som ytterligare ett steg på vägen mot fossilfrihet. För Parisavtalet fungerar redan, även om regelboken inte är helt klar och de nya klimatplanerna otillräckliga.

Den politiska signalen som sändes ut 2015 från alla världens länder att klimatkrisen ska stoppas har redan satt raketfart på en utveckling mot en grönare värld utan olja och kol. Det är ett “race to zero” som de mest klimatmedvetna företagen insett. Fortsatta klimatmöten som COP26 avgör bara hur fort det ska gå.