Gravar efter människor som dödats i massakern i byn Latamneh i Syrien. Foto: Mani

Han åker dit ingen annan vågar

Uppdaterad
Publicerad

Den franske filmfotografen Mani är en av få journalister som vågar sig in i Syrien. Han tar sig in illegalt med hjälp av vänner och kontakter. Här berättar han om sitt farliga arbete och varför han gör det.

Ditt reportage som visas i kvällens Agenda filmades i byn Latamneh. Hur kom det sig att du åkte dit?

–Min ursprungliga plan var att ta mig till Talbissa nära Homs eftersom jag ville rapportera om Farouk-brigaden och relationerna mellan den och de andra beväpnade grupperna som är knutna till Fria syriska armén.

Agenda

–Jag hade fått information om att de var på väg att starta ett viktigt anfall mot regimstyrkor nära Homs. Av säkerhetsskäl tog det mig over fyra dagar att nå fram till Talbissa. På väg söderut från den turkiska gränsen hamnade jag i Latamneh.

–När jag kom i kontakt med samhället där blev jag starkt berörd av den förtvivlan som fanns hos människorna vars berättelser jag fick lyssna på. Jag kände att jag måste rapportera om deras by och vad som hade hänt där.

Hur påverkar det dig att möta dessa människor, i synnerhet barnen, som har sådana hemska berättelser om vad som hänt?

–Hela situationen är extremt sorglig och barnen befinner sig mitt i kaoset, det är hjärtskärande… Jag inser att det här kommer att påverka mig under en lång tid framöver. Jag är mycket väl medveten om det men jag är inte rädd för det. Allt det här har en mening. Resten är tystnad.

Flera journalister har dödats i Syrien och nästan inga journalister vågar i dag åka dit. Hur hittar du modet att göra det? 

–Jag är förstås nervös när jag åker till Syrien och jag är berörd av insikten att så många har dött och blivit lemläsatade och skadade. Jag hör talas om dem, jag ser dem varje dag. Det jag kan göra är att vara väldigt försiktig.

Hur har du lyckats ta dig in i Syrien och uppehålla dig där? Skulle det ha varit möjligt om du inte hade pratat arabiska?

–Varje gång jag åker till Syrien använder jag en ny metod. En gång köpte jag helt enkelt en flygbiljett och låtsades vara turist när jag kom till Damaskus. Överraskande nog fungerande det. Men det var för ett år sedan, i oktober 2011. Sedan dess har jag varit tvungen att passera den syriska gränsen illegalt från Libanon eller Turkiet.

–Jag har olika vänner och kontakter i Syrien och i regionen runtomkring och de hjälper mig mycket. Mina kunskaper i klassisk arabiska och syrisk arabiska är en enorm hjälp i mitt arbete – jag kan vinna människors förtroende och jag antar att jag kan få en mer nära förståelse för deras berättelser.

–Jag tror också att jag lättare inser när någon försöker utnyttja mig eller ljuga för mig. På ett personligt plan känns det mycket tryggare i en så svårt och farligt läge att kunna förstå vad människor säger till mig och till varandra.

Du var lärare i Paris innan du blev fotograf. Hur kommer det sig att du började din professionella karriär som fotograf med att göra så farliga jobb?

–När jag lämnat mitt lärarjobb fokuserade jag på studier i tio månader. Jag studerade engelska och sedan fotografisk teknik och historia. Jag ville veta allt om vad som hade gjorts inom det området och hitta inspiration och kunskap. Sedan startade jag en egen firma som fotograf.

–Mina första reportage var betydligt lugnare och handlade om exempelvis sufier och transpersoner i Indien och Pakistan. När den arabiska revolutionen började följde jag den på avstånd. Men när det började hända saker även i Syrien, tänkte jag att jag måste försöka göra något, eftersom jag hade så starka band till det landet.

Du studerade i Syrien 1997-2001. Hur minns du Syrien från de åren? Hur var det att leva där? Kunde du redan då förutse det som komma skulle, det som händer i dag?

–Att leva i Syrien och studera det arabiska språket och historien var helt underbart. På den tiden var samhället så hårt kontrollerat att nästan ingen vågade tala öppet på offentliga platser. När vi pratade politik brukade vi använda kodspråk! En del av mina syriska vänner hade suttit i fängelse i åratal för sina poltitiska aktiviteter.

–Ändå tror jag ingen kunde ha förutsett den här revolutionen eftersom de politiskt aktiva människorna var i minoritet och Bashar al-Assad fortfarande hade folkligt stöd. Jag tror det beror på det extrema våld som regimen använde när krisen började.

Vad tror du kommer att hända – kommer oppositionen att vinna eller kommer al-Assad att bli kvar vid makten?

–Jag kan inte se någon möjlighet för den här regimen att sitta kvar som läget är nu. Så många människor i Syrien tar helt avstånd från den. Så många människor har utsatts för tragiskt lidande på grund av det urskillningslösa och extrema våldet från regimens styrkor.

–Jag ser inget sätt för regimen att bli kvitt den beväpnade oppsitionen eftersom regimen inte har kontroll över gränserna plus att den har agerat på ett sätt som gör att majoriteten av befolkningen inte stöjder den längre.

–Å andra sidan – regimen har visat sig vara mycket stark militärt. Den har också utnyttjat sprickorna mellan olika befolkningsgrupper i landet och har skaffat sig starkt stöd från en minoritet inom det mycket komplexa och mångfacetterade syriska samhället.

Agenda söndag 30 september kl 21.15 i SVT2

Om intervjun med Mani

Intervjun är gjord via epost. Mani använder inte sitt riktiga namn eftersom han måste undvika att bli avslöjad när han är i Syrien. Hans reportage från byn Latamneh i Syrien sänds i Agenda 30 september kl 21.15 i SVT2.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Agenda

Mer i ämnet