När Jitendra, som är hindu, och Kahkashan, som är muslim, gifte sig blev de genast utfrysta.

– Min familj sa till mig att nu när du gjort detta är du inte välkommen hem, berättar Jitendra när jag besöker paret utanför Varanasi, som är hinduernas heliga stad. 

170 miljoner muslimer i Indien

Sen långt tillbaka finns här också muslimska kvarter. I Indien bor cirka 170 miljoner muslimer, men få vågar gifta sig över religionsgränsen. Indiska medier rapporterar ofta om hedersmord på grund av blandäktenskap och fyra år efter bröllopet har Jitendra fortfarande inte tillåtits hälsa på i sitt föräldrahem.

– De är arga för att jag dragit skam över hela familjen och mina systrar riskerar att inte bli gifta. Det var därför min yngsta syster försökte ta livet av sig. Alla sa till henne att på grund av mig skulle hon få så många problem, berättar Jitendra.

Nu är systern förlovad och jag frågar om det finns någon möjlighet att vi kan träffa Jitendras pappa, och till vår stora förvåning tillåts vi komma hem. Far och son sitter på sängen och genom mina frågor får de för första gången möjlighet att prata om vad som hänt.

– Nu när jag kommit hit efter fyra år, kan du väl berätta varför du inte accepterade vårt äktenskap, säger Jitendra till sin pappa.

– Man måste gifta sig inom sin religion, det gjorde inte ni. Ingen här tycker det är bra att gifta sig med en muslim, och vi är måna om vår relation med grannarna, säger pappan.

Får kanske flytta hem

Men efter ett långt samtal kommer de ändå överens om att efter det att alla syskon har gift sig kan Jitendra och hans muslimska fru hälsa på, kanske till och med komma och bo, så som söner i Indien ofta gör hos sina föräldrar.

– Om han bara får lära känna mig kommer han att acceptera mig, säger Kahkashan om Jitenras pappa.

Ingen pratade med dem

Det är precis vad som hänt i den lilla by dit paret flyttade som nygifta. Till en början var det ingen som pratade med dem, men efter några månader av skvaller fick Kahkashan nog och samlade kvinnorna i byn för att rensa luften. Relationerna förbättrades, men allt är inte helt utagerat så jag ber Kahkashan att samla kvinnorna ännu en gång. 

– Kommer ni ihåg första gången vi träffades här efter vi hade gift oss? Jag har hört att vissa inte gillade vårt äktenskap. Säg öppet vad ni brukade säga till varandra, säger Kahkashan till kvinnorna som sitter på huk på en lång rad i skuggan av ett stort träd.

– Muslimer äter annan mat än oss, vi hinduer äter ju inte nötkött. Det är en synd!, säger den som sitter närmast Kahkashan.

– Ni drar alla muslimer över en kam. Att alla muslimer är på ett visst sätt, men hur kan ni prata om alla? Har ni träffat alla? Säger Kahkashan.

– De bara skojar, säger en gammal gumma med sjal över huvudet och när vi går därifrån säger Kahkashan:

– Nu accepterar de oss allihopa. De säger att jag är som en svärdotter i byn. Ok, tänker jag då är det bra.