Annekteringen av Krim, kriget i Donbass, den ökade repressionen mot den egna befolkningen, isoleringen från väst, hotfulla uttalanden och flygningar över Sverige och andra grannländer. Det var länge sedan Ryssland tog så mycket plats i nyhetsflödet som det gjort i år.

Listan kan göras lång, och det är verkligen inte lätt att välja en enda händelse som har berört mig särskilt mycket. Jag skulle nog säga att det snarare är hela händelsekedjan som totalt vänt upp och ner på min tidigare uppfattning om hur Ryssland skulle utvecklas.

Tänk om jag känt till vad som skulle hända 2014 när jag kom hit till Moskva första gången sommaren 1991. Hade min rapportering under alla dessa år sett annorlunda ut då?

Jag utgick från att Ryssland och väst närmade sig varandra, att skillnaderna på livet i våra länder skulle minska allt mer och det visst skulle ta tid innan Ryssland blev demokratiskt, men inte mer än kanske 20 år.

2014 ter sig framtiden annorlunda och känslan som många av mina ryska vänner bär, om att utvecklingen plötsligt går bakåt, är otäckt smittsam.

Kraften hos folket imponerar

Det har varit ett tungt år, men jag tänkte trots allt inte fokusera på det mörka, utan på det som ger hopp, som alltid imponerar på mig i det här landet, och får mig att aldrig släppa min tro på Ryssland.

Det handlar om människor jag ständigt möter, ofta okända och utan höga befattningar, men som besitter en obändig kraft. Människor som lyckas forcera den ryska byråkratin eller censuren, eller som står emot myndigheternas trakasserier.

Lokalt scoop toppade NY Times

I år är det en liten lokaltidning som väckt min respekt. Den heter Pskovskaja gubernija och ges ut i den staden Pskov inte långt från gränsen till Estland.

På redaktionen arbetar två reportrar. Två helt fantastiskt duktiga reportrar, Lev Sjlosberg och Aleksej Semjonov. I början av september toppade New York Times med deras scoop om hemliga begravningar av ryska soldater som dött i Ukraina.

Pskov har omkring 200.000 invånare varav många har koppling till stadens regemente. När tusen man ur 76:e luftlandsättnings-divisionen plötsligt sändes i väg på vad man sade var en militärövning i en stad inte långt från gränsen till Ukraina spreds sig snabbt ryktet över Pskov om att soldaterna i själva verket skickats för att kriga i Donbass i östra Ukraina.

Inlägg censurerades

I slutet av augusti, när en maka till en av soldaterna skrev på Vkontakte [den ryska motsvarigheten till facebook, reds. anm.] att hennes man Leonid hade dött bestämde sig Sjlosberg och Semjonov för att börja gräva i historien.

Statusuppdateringen togs snabbt bort och begravningen av den unge soldaten hölls i all hemlighet i utkanten av staden. Sljosberg och Semjonov gick dit men jagades snabbt bort av myndighetspersoner.

Snart visade det sig att det handlade om flera soldater som dött. Myndigheterna gjorde allt för att tystna ner historien och lät ta bort namnen på gravstenarna.

Men reportrarna på Pskovskaja gubernija fortsatte gräva och tack vare sina kontakter med militärer i staden och anhöriga till offren kunde tidningen avslöja hur 80 av 90 soldater i Leonids kompani dödats i striderna i Donbass.

Tidningen kunde också berätta att ilskan bubblade hos många av landets militärer, som upplevde det som förnedrande att kriga i smyg. Ryska myndigheterna gjorde allt för att tysta ner historien och till och med presidenten, och tillika överbefälhavaren, Putin gick ut och förnekade soldaternas existens.

Håller vakt vid gravarna

Vi var många journalister som följde i Lev Sjlosberg och Aleksej Semjonovs fotspår i jakten på sanningen om soldaterna. På kyrkogården i Pskov vaktade snart bilar med maskerade män som attackerade och jagade bort reportrar som försökte få en glimt av soldatgravarna.

När jag och min fotograf var där fann vi två värnpliktiga vaktposter i en bil. De satt och slevade i sig snabbnudlar. De var så hungriga att vi lyckades övertala dem att gå med på att titta åt andra hållet medan jag gjorde min ståuppa framför graven, bara vi var borta inom fem minuter.

De anhöriga till de de döda soldaterna hotades till tystnad och började förneka att deras män eller söner dött.

Mobiltelefon inlindad i folie

En rysk vän och kollega till mig gav sig sjutton på att han skulle hitta någon anhörig som vågade tala. Men det visade sig vara mycket svårt – varje gång han stämde träff med någon anhörig fick den personen snabbt kalla fötter. Till och med när han lyckades vara på plats inom en timme efter sin första kontakt så hann alltid någon emellan och påverkade den anhöriga att ställa in intervjun.

Han ritade då en karta över var de anhöriga bodde och reste till slut runt och knackade dörr, med sin mobiltelefon inlindad i lager av folie för att minska av avlyssningsmöjligheten. Ändå fick hans taxichaufför ett samtal från säkerhetstjänsten som ville veta exakt var journalisten varit och vart han var på väg. Chauffören tryckte på högtalarfunktionen så med hjälp av gester och minspel lyckades min vän hjälpa den stressade chauffören att villa bort uppringaren.

Misshandlade journalist

Lev Sjlosberg fick betala ett högt pris för sin journalistik. En natt misshandlades han så illa att han hamnade på sjukhus med svår hjärnskakning.

Jag träffade honom i den lilla sjuksalen som vaktades av poliser dygnet runt. Han hade dagligen besök av journalister från hela världen som ville veta hur en lokaltidning i det annars så hårt censurerade Ryssland lyckades skapa ett sådant världsscoop. Trots hjärnskakningen och svullnader i ansiktet sprudlade Sjlosberg av energi. Hans fingrar smattrade över laptopen. Telefonen ringde i ett. Om och om igen berättade han hur han bara följt sitt journalistiska kall, han kunde bara inte låta bli att ta reda på sanningen.

Finns de som inte låter sig köpas

Hans driv berörde mig starkt och sporrade mig i mitt uppdrag som korrespondent i Ryssland, där villkoren för journalister under de senaste åren har blivit de tuffaste sedan Sovjetunionens fall.

Det visade också att det fortfarande finns journalister i Ryssland som vägrar låta sig köpas över till den statliga propagandajournalistiken och att en liten fattig lokaltidning med usel layout kan skapa världsrubriker.

Det bästa av allt är att jag vet att Sjlosberg och Semenov inte är ensamma. Det finns många enastående ryska journalister där ute som oförväget vässar sina pennor.