En sen kväll vaknade tioåriga Ayat av skottlossning. Ljudet hade ofta väckt henne i hemlandet Syrien, men det var första gången som hon hörde det i Libanon. Klockan elva angrep ett 20-tal beväpnade män tältlägret i libanesiska Bekaadalen dit hon och hennes familj flytt.
– De hade masker över sina ansikten, vi sprang ut i skogen, berättar Ayat där hon står i det som brukade vara familjens hem, ett tält som nu bara består av ett rangligt metallskelett.
I vattentankarna är det kulhål. Jorden är svart av sot. Lägret är en av de många syriska bostadsplatser som bränts ned till marken av libaneser som tycker att gränsen för gästfriheten är nådd.
Svårt med uppehållstillstånd
Över en miljon syrier har flytt till Libanon, ett land lika stort som Skåne. I slutet av maj konstaterade socialminister Rachid Derbas att ”glaset inte rymmer en droppe till”. Libanesiska myndigheter har successivt infört en rad åtgärder för att minska antalet syrier i landet, som utgör mer än en fjärdedel av landets befolkning.
Vid den syriska gränsen där köerna tidigare ringlade sig långa är det nu tunt. Få passerar med de nya krav och kriterier som införts och de som redan befinner sig i landet har svårt att förnya sina uppehållstillstånd.
Men grupper av civila har också tagit saken i egna händer. Syrier i hela Libanon har attackerats.
– Om bara regeringen upprättade läger, ordnade flyktingarnas tillvaro på något sätt, skulle sådana här spänningar inte uppstå, suckar libanesiske Ali som hjälpte Ayat och hennes familj den där natten när deras hem stod i brand.
För honom är lösningen på Libanons allt mer ansträngda sociala och ekonomiska situation inte att fördriva syrierna, utan tvärtom att ta bättre hand om dem.
Nattliga utegångsförbud
I Libanon finns varken officiella flyktingläger eller statligt koordinerat bistånd. Politisk oenighet, bristande resurser och rädsla för att flyktingarnas närvaro ska bli permanent har fått myndigheterna att avsäga sig ansvaret för flyktingmottagandet. Den uteblivna statliga politiken har gjort att lokala myndigheter skapat egna sätt att hantera situationen. Med hänvisning till ”säkerheten” har myndigheter runtom i Libanon infört nattliga utegångsförbud för syrier. På minst ett femtiotal platser råder utegångsförbud, enligt människorättsorganisationen Human Rights Watch.
– Har vi inte libanesiska vänner med oss vågar vi inte gå ut efter klockan sju på kvällen. Min son kom hem blåslagen när han var ute sent en kväll, berättar Majit som bor i en av de bergsbyar runt Beirut där utegångsförbud råder.
De flesta utegångsförbuden har inte införts i Bekaadalen där flest syriska flyktingar bor, utan i mer välmående områden runt den libanesiska huvudstaden. I en butik i ett av huvudstaden Beiruts rika kristna områden lyssnar ett medelålders par på de senaste nyheterna från en plats de aldrig satt sin fot på. I staden Arsal, alldeles intill syriska gränsen, har väpnade syriska grupper, ”terrorister”, åter attackerat den libanesiska armén, informerar radiorösten.
”Vi måste beväpna oss”
– Vi måste beväpna oss. Det är det enda sättet vi kan skydda oss på mot alla de här syrierna, terroristerna, utbrister mannen och får entusiastisk medhåll av såväl butiksinnehavaren som de andra kunderna.
I augusti förra året tog väpnade syriska grupper med kopplingar till extremistgruppen Islamiska staten (IS) och al-Qaidas officiella gren i Syrien, Nusrafronten, över gränsstaden och kidnappade ett trettiotal libanesiska soldater. Fyra av soldaterna har halshuggits. Striderna blev den utlösande faktorn för mycket av våldet mot syrierna, berättar Muhammad från den syriska staden Raqqa.
– Efter det började de tro att vi alla är IS, trots att det var på grund av dem vi lämnade Syrien.