Rörelsen En Marche! som nu blivit en partigrupp under namnet La République en Marche är på väg att vända upp och ner på fransk politik. Och – vem vet – smitta andra länder med sitt vägvinnande koncept. Framburen av välvilliga medier, har den nystartade rörelsen på bara ett år svept fram genom det politiska landskapet och sopat undan partier som traditionsenligt styrt politiken i efterkrigstidens Frankrike. Man har gjort det genom löften om att överbrygga de traditionella motsättningarna inom fransk politik, de mellan socialister å ena sidan och de borgerliga Republikanerna å den andra.
LÄS MER: Jordskredsseger för Macrons parti
De parlamentariker rörelsen rekryterat står för en förnyelse i fransk politik, uppenbarligen önskad av många väljare som tröttnat på det politiska etablissemanget. De som nu har chans att ta plats i Nationalförsamlingen är yngre än vanligt och framförallt kommer många av dem från det ”civila” samhället. Mellan en tredjedel och hälften av dem, beroende lite på hur man räknar, har aldrig sysslat med politik förut!
LÄS MER: Macrons segerrecept: Att jobba nära väljarna
Valsystemet har hämmat missnöjespartierna
För andra partier är det prövningarnas tid som väntar. Socialisterna som alltså satt vid makten fram till några veckor sedan kan man redan nu konstatera att valet kommer att bli en katastrof. Av Nationalförsamlingens 577 platser verkar partiet bara få ett tjugotal platser.
Det kan bli färre än deras utmanare på vänsterkanten Les Insoumis ( De okuvade) som liksom Nationella Fronten, och trots framgångar i presidentvalet, kommer få nöja sig med ett fåtal platser. Majoritetsvalssystemet i kombination med lågt valdeltagande har uppenbarligen hämmat dessa missnöjespartier.
Svåra val väntar de borgerliga
De borgerliga Republikanerna går starkt splittrat ur detta val och kommer att få en svår balansgång att gå. Ska det dryga hundratalet parlamentsplatser de väntas få användas för att opponera sig mot Marcrons majoritet, med risk att man då fjärmar sig från de högerväljare som uppskattat Macrons blocköverskridande politik? Eller ska man rösta för de förslag man uppskattar och då riskera att framstå som ”onödiga” för många av deras gamla väljare som röstat på La République en Marche?
Efter dagens val kan man också konstatera att de Gröna riskerar att försvinna från Nationalförsamlingen. De har tidigare erövrat platser tack vare en valsamverkan med socialistpartiet. Har deras motgångar även att göra med att miljöfrågorna sipprar in i allt fler partiers program och att Macron valt en av landets mest populära och kända miljöaktvister, Nicolas Hulot till miljöminister?
Macron verkar imponera
Mycket talar för att framgångarna för La République en Marche i första hand är en framgång för presidenten själv. Många av kandidaterna från hans rörelse som nu ligger bra till inför den andra valomgången är helt okända i sina egna valkretsar.
Den 39-årige presidentens första steg på presidentposten tycks ha imponerat på många. En viss diskretion i förhållande till företrädarna Hollande och Sarkozy, parad med hållna löften när det gäller att bilda en blocköverskridande regering och att utse kandidater från det civila samhället inför parlamentsvalet, samt ett fast grepp om utrikespolitiken, där han visat beslutsamhet i möten med världsledare som Trump och Putin: allt detta tycks ha givit pluspoäng.
LÄS MER: Det här är Emmanuel Macron
Med framgångarna kommer dock förväntningar att leva upp till. De många åren av ekonomisk kräftgång i Frankrike, oavsett om borgerliga eller socialister suttit vid makten, har gjort många fransmän frustrerade över situationen i landet. Misslyckas Macron att ge en nytändning på det området kan framgångarna snabbt vändas i missnöje.
Har mycket att leva upp till
Det finns ett ”frustrerat” och ”missnöjt” Frankrike, representerat av vänsterrörelsen Les Insoumis och Nationella Fronten (ja, man kan även räkna in de extremt många blankröstarna i valen detta år) som snabbt kan få vind i seglen igen. Missnöjesyttringar att vänta inför några av de reformer Marcon lovat genomföra. Det gäller planerna på att skapa ökad ”flexibilitet” på arbetsmarknaden till exempel, och det gäller reformeringen av det med svenska mått mätt ganska generösa pensionssystemet.
Med dagens historiskt låga valdeltagande, knappt 50%, och det faktum att många av dem som röstade för Macron i presidentvalet gjorde det för att stoppa motkandidaten Marine Le Pen, snarare än för att de var positiva till Macrons politik, kan frågor väckas om segrarnas legitimitet.
Nedräkningen för Emmanuel Macron har redan börjat. Han har fem år på sig och visa upp att den ”optimism” han säger sig ha velat tillföra Frankrike också kan ge resultat i fransmännens vardag.