År 1989 skulle DDR-regimen hylla sig själv, vid 40-årsjubileet på hösten, men det slutade snöpligt med att staten upphörde ett år senare.
I kommunalvalen i maj 1989 avslöjade oppositionsgrupper ett flagrant valfusk. Det stärkte oppositionen.
Flera nya oppositionella grupper och partier bildades, och samtidigt blev det allt klarare att DDR stod inför en svår ekonomisk och social kris.
Gränsanläggningar monterades ner
Sommaren 1989 hade Ungern börjat montera ned sina gränsanläggningar mot Österrike. I början av september 1989 slopade Ungern visumtvånget till väst.
Tusentals östtyskar som vistades i landet som turister kunde nu fly till Österrike och vidare till Västtyskland där de enligt lag automatiskt blev västtyska medborgare.
Östtyskar började ockupera de västtyska ambassaderna i Prag och Budapest. På hösten fick tusentals ambassadflyktingar fri lejd till väst. DDR-regimen gav efter.
Allt var en prestigeförlust för DDR-styret som tycktes sakna ledning. Honecker var frånvarande efter en operation. Detta år flydde totalt 400.000 östtyskar.
”Gorbi hjälp oss!”
I juni 1989 möttes Sovjetledaren Michail Gorbatjov av jublande människomassor i Västtysklands regeringssäte Bonn. ”Gorbimani” kallades det.
I ett uttalande från honom och den västtyske regeringschefen Helmut Kohl fanns en mening som kunde tolkas som att Gorbatjov var beredd att släppa stödet till DDR.
DDR-styret tog nämligen avstånd från Gorbatjovs stora reformprogram medan den östtyska oppositionen hämtade inspiration från honom. ”Gorbi hjälp oss!”, löd en av dess paroller.
”Vi vill ut!”
Den 4 september 1989 hölls den första ”måndagsdemonstrationen” i Leipzig som protest mot resebestämmelserna och den allmänna krisen. Ropet ”Vi vill ut!” (”Wir wollen 'raus!”) höjdes.
Men snart kom ett nytt rop: ”Vi stannar här!” (”Wir bleiben hier!”). Det kom från en rad grupper som hoppades på ett reformerat men fortfarande på något sätt socialistiskt DDR i Gorbatjovs anda.
Den 7 oktober 1989 firade DDR sitt 40-årsjubileum. Det blev ett makabert och spöklikt firande med ålderstigna DDR- och andra östblocksledare som vinkade till mängder av stridsvagnar och soldater i preussiskt marschsteg.
Protester ledde till blodiga sammandrabbningar mellan säkerhetspolisen Stasi och demonstranter.
”Faror väntar”
På en improviserad presskonferens i Östberlin: ”Faror väntar bara på dem som inte reagerar på livet”. Det har setts som hans dödsdom över DDR-styret. Hans presschef bättrade senare på med ”Den som kommer för sent, den straffar livet”.
Måndagen den 9 oktober 1989 hölls en rekorddemonstration i Leipzig. Regimen mobiliserade hotfullt, men 70.000 vågade ändå protestera. Det var tal om att kväsa protesten med våld, men planen stoppades till sist. Följden hade kunnat bli ett blodbad eller ett inbördeskrig.
Sedan gick det fort. Honecker avsattes den 17-18 oktober. En ny ledning under Egon Krenz lyckades inte vinna förtroende. Oppositionen växte. Allt fler ifrågasatte statspartiet SED.
En omöjlig konstruktion
Det var Gorbatjovs motvilja mot de benhårda kommunisterna i DDR:s ledning som till sist fällde utslaget. DDR förvandlades till en statskonstruktion som inte skulle hålla i det reformerade östblock som Gorbatjov eftersträvade.
Den 4 november 1989 hölls DDR:s största demonstration någonsin, i Östberlin. Upp till en miljon människor deltog. SED-ledningen buades ut.
Den vacklande ledningen försökte rädda sig genom att antyda liberalare reseregler. Det var sista halmstrået. Sedan kom den 9 november då muren öppnades.