Osiris-Rex låter som namnet på en mytologisk egyptisk kunglig gud, men är som vanligt i rymdsammanhang en förkortning: Origins Spectral Interpretation Resource Identification Security – Regolith Explorer.
Varje ord beskriver varsin del i uppdraget: att få hem och analysera hittills orörd asteroidjord, att få data om hela asteroidmängden, att kartlägga kemin och vilka mineraler som finns på en primitiv asteroid, att mäta hur solljus påverkar en liten asteroids bana och att dokumentera det lösa marklagret som finns på asteroidytan, ett lager som brukar kallas regolit.
Ligger nära jorden
Det som lockar är kunskapen man kan få om solsystemets tidiga historia. Både asteroider och kometer är rester från när solsystemet bildades, ett slags skräp som aldrig slogs samman till en planet eller en måne. Men därför också orört och opåverkat i jämförelse med en planet eller en måne.
Asteroiden Bennu ligger hyggligt nära jorden men det blir förstås ändå en lång resa. Först ska Osiris-Rex tillbringa ett år runt solen, därefter använda jordens gravitationsfält för att få extra fart, och sedan sticka iväg mot Bennu. I augusti 2018 börjar den närma sig sitt mål. Små raketutblås gör att farten anpassas till asteroidens bana, och därefter ska man sänka ner sonden så att den precis nuddar marklagret.
Där blir ett kritiskt ögonblick: armen och skopan som samlar in prov från ytan har bara fem sekunder innan sonden måste upp och bort från ytan igen. Man tänker blåsa ut lite kvävgas mot ytan för att röra om i grus och stoft, och förhoppningsvis få med sig minst 60 gram eller i bästa fall två kilo material.
Återvänder 2023
Efter ytterligare ett och ett halvt år i bana runt Bennu kommer sonden att styra kosan hemåt, och nå jorden i september 2023. En kapsel med prover ska skiljas från sonden och flyga ner till jordytan. Och sedan kan analyserandet börja.
Asteroider finns i princip överallt i solsystemet. Så sent som den 6 september passerade en stenklump på 7-16 meter i genomskärning bara 40.000 km från jorden, drygt en tiondel av sträckan till månen. Den hade upptäckts först en dag tidigare. Det finns en oro över att en hittills okänd rymdsten plötsligt ska dyka och krocka med jordklotet. Är stenen en riktigt stor himlakropp blir följderna katastrofala för livet på planeten. Det har hänt förr, till exempel för 66 miljoner år sedan när bjässe som uppskattats till 10 kilometer stor drämde in i jorden på en plats som i dag ligger vid Yucatán-halvön i Mexiko. De stora djuren – dinosaurierna framför allt – klarade inte de katastrofala följderna och dog efterhand ut.
Mest omfattande försöket
Bennu är knappast ett sådant hot. Den är några hundra meter i genomskärning och befinner sig som närmast på ca 500.000 km avstånd från jorden.
Det är inte första gången sonder från jorden besöker små himlakroppar i solsystemet, men det blir det hittills mest omfattande försöket. Europeiska rymdorganisationen ESA har fortfarande kvar sin sond Rosetta i bana runt kometen 67P Tjurjumov-Gerasimenko. Det projektet beskrivs som ett av ESA:s mest lyckade genom tiderna, trots att den lilla landaren inte fungerade som tänkt. Rosetta-projektet tar slut 30 september när sonden sänker sig ned till kometytan i en kontrollerad krasch, och slutar sända signaler.