Sjukhuschefen Mykhailo Kovalskyi visar granaten som slagit ner i gräset utanför byggnaden för SVT:s team. Den förefaller odetonerad.
– Jo, säger han, de skjuter mot det här området nästan varje dag.
Därför vill han inte ha fler patienter inlagda, det är för farligt att vara här, så bara de allra sjukaste bereds plats. Han tar i stället emot patienter på dagtid, ungefär som på en vårdcentral, och skickar hem alla som kan klara sig med hjälp av andra.
Det är dessutom problem att laga mat och värma salarna när man inte har elektricitet.
– Men vi har i alla fall viss tillgång till vatten, säger han med ett trött leende.
”Bara rädd om mina anställda och patienter”
Det mullrar hela tiden från den andra sidan och vi gör oss beredda att åka in i staden igen – som om det skulle vara säkrare där, när nu ryssarnas artilleribeskjutning tycks öka i omfattning och redan har krävt flera dödsoffer.
Det här kan snabbt bli värre, säger jag, och nämner städer som Mykolajiv och Charkiv. Han förstår inte riktigt min fråga utan förklarar att om patienterna snabbt blir fler kan man ju ta dem inåt landet inne i Ukraina, där det är säkrare.
Men är du inte rädd för egen del, frågar jag. Då svarar han bara, med sitt försiktiga leende, på samma sätt som nästan alla jag träffat det här året i Ukraina:
– Jag är bara rädd om mina anställda och mina patienter, efter de här nio månaderna av ockupation är jag inte rädd för någonting längre.