Mitt i centrala Caracas går fotograf Linda Hörnqvist ner på knä för att ställa kameran på asfalten och få en bättre bild. Hon söker nya motiv och tittar koncentrerat i sökaren mest hela tiden, hennes synfält är alltså begränsat.

Ett steg bakom henne står Mario, en av våra livvakter, och sveper med blicken över gatorna och byggnaderna runtomkring. Det smäller av tårgasgranater som skjuts mot skrikande demonstranter en bit framför oss, det är kaos i sammandrabbningen på viadukten hundra meter bort.

Siktade någon på den blonda utlänningen?

Plötsligt tar Mario tag om midjan på Linda och drar henne blixtsnabbt åt sidan. En tårgasgranat dimper ner just där Linda stod på knä, hon hade kunnat få den i huvudet om inte Mario reagerat.

Siktade någon mot den blonda utlänningen som filmade eller var det bara sådant som händer i ett kaos?

Ingen tid att fundera över det, vinden har vänt och tårgasen drar in över oss – bara att söka skydd för att få luft och torka tårarna. Det är ännu en vanlig dag på jobbet den här veckan i Caracas.

LÄS MER: Maikol, 21, måste äta sopor för att överleva

Ständigt livvaktssällskap

Vi har med oss Mario och Luís hela tiden i Venezuela. De är före detta poliser, de är beväpnade och kör oss överallt i en skottsäker bil. De är hela tiden uppmärksamma och under demonstrationerna försöker de läsa av stämningen och hålla utkik efter tecken på plötsliga förändringar.

Jag frågar ofta om något är på gång och får ibland svaret att polisen verkar nervös eller att demonstranterna längst fram vill provocera… 

Mario konstaterar då bara torrt:

– Va a pasar algo, pronto… (det kommer att hända något, snart).

Det betyder att polis eller militär gör en framstöt, skjuter sina granater, kanske rullar fram ett par pansarfordon med vattenkanoner och hjälper inte det, kommer gummikulorna.

TV: Här kör nationalgardet över demonstranten

Tårgasgranater och bensinfyllda flaskor

Jag litar på Mario, för en utomstående kan nämligen en demonstration i Latinamerika ofta påminna om en happening, en spontan fest där folk hejar på varandra, skojar, tutar i nån lur och drar några ramsor.

Det påminner mig om Chile under Pinochet på 80-talet. Så i centrala Caracas är det fredligt och trevligt ända tills den första tårgasgranaten kommer seglande in över folkmassan. Paniken blir plötslig. De flesta bara springer.

Några få unga i tårgasmasker och kanske med stenar eller någon bensinfylld flaska i händerna rör sig åt motsatt håll.

Utländska medier inte populära

Vi söker nya positioner, helst vid sidan av sammandrabbningen eller högt upp, till exempel på ett tak.

Vi har ingen skyddsutrustning eftersom vi antagligen inte kommit in i landet med tårgasmasker och skyddsvästar.

Utländska medier är inte populära, New York Times korrespondent blev nyligen utkastad, så vi har tagit över tidningens lokala medhjälpare (eller ”fixare” på journalistjargong).

LÄS MER: Därför protesterar så många i Venezuela

Med hjälp av våra lokala kontakter minskar riskerna att bli arresterad – och få utrustningen beslagtagen, kanske förstörd, och dessutom riskera misshandel och utvisning.

Misshandlad av polis

Vid ett tillfälle får Linda syn på en ung kille som omringats av poliser som sitter två och två på sina motorcyklar… hon zoomar in och man ser på bilderna hur killen får ta emot flera slag, också i ansiktet, från flera poliser.

Den unga killen lyckas, omtöcknad, ta sig därifrån och är chockad men uppmanar oss att visa världen vad som hänt. Vi försöker få fler bilder på det politiska våld som alltså är vardag i Venezuela de senaste sex veckorna, men gasregnet blir bara värre, polisen avancerar, och Luís kommer plötsligt i hög fart runt ett gathörn.

Den stora svarta Forden bromsar in, han öppnar dörren och skriker att vi ska hoppa in. Det går fort på tomma gator, bort från slagfältet. Han tycker sig ha sett hur några poliser pekat och alltså noterat att Linda filmade misshandeln och han vill inte riskera att de försöker få tag i oss.

Deras metod är att plocka folk i farten från sina motorcyklar och det vill ingen vara med om.

Världens mordhuvudstad

Risken att råka illa ut på en demonstration är ändå inte så stor.

Det är tusentals människor ute på gatorna, hundratusentals ibland, och vi har dessutom erfarna medhjälpare. Det politiska våldet tycks visserligen öka men kriminaliteten är ändå det största hotet för vanligt folk på gatorna.

Våra livvakter och den stora bilen är också ett skydd mot vardagsvåldet och alla utflykter till olika stadsdelar diskuteras först med våra medhjälpare och de lämnar oss aldrig ensamma förrän vi kommit tillbaka till hotellet, hur sent det än blir.

Som om det inte räckte med Venezuelas politiska kris och den närmast ofattbara ekonomiska krisen – så är Caracas numera också världens mordhuvudstad.

Se hela reportaget i SVT:s Korrespondenterna på SVT Play och tisdag klockan 20 i SVT1.