Det var i mitten av oktober i år, när jag låg i ett dammigt tält på en slätt några mil utanför Mosul i Irak, som det plingade till i mobilen. Det var Tommy som undrade hur jag hade det. Det är sådan han är. Den morfar jag mötte på en strand i Phuket för nästan 12 år sedan.

Det var då, för 12 år sedan, som Tommy väcktes hemma i Söderköping och förstod att livet aldrig skulle bli som förr. Han reste till Khao Lak för att leta efter sitt barnbarn Amanda, som slitits ur sina föräldrars händer och slungats ut i havet.

Mitt i detta helvete var Tommy lugn och trygg och han blev, trots sin egen sorg, vårt stöd under katastrofen.

Gränserna suddas ut

Under de här veckorna suddades gränserna ut mellan oss reportrar och många av de anhöriga. Det var på något sätt vi mot sorgen och det hopplösa. Tommy, jag och fotografen Marco letade efter Amanda på uppsamlingsplatser.

Marco och jag kräktes av den fruktansvärda lukten och bilderna av de hundratals uppsvällda kropparna var makabra.

Tommy var metodisk och lugn i sitt letande och lyfte på duk efter duk, i raderna av kroppar som aldrig tycktes ta slut. Noggrant smörjde vi tigerbalsam på våra munskydd för att dämpa liklukten. Det var 35 grader varmt och allt vi såg runt omkring oss, kändes ibland som en overklig kuliss.

Jag glömmer aldrig lukten, men det är viktigare att minnas människorna. De starka och de fina. De som blev våra vänner.

Desperata efterlysningar

Överallt satt desperata lappar med blekta fotografier på saknade och en uppmaning om att ringa de anhöriga. Många hoppades också länge på historierna som berättade att överlevande hade förts upp i djungeln och inte kunde kontakta omvärlden.

Tyvärr stämde sällan uppgifterna. Och på det tillfälliga svenska konsulatet gick det fruktansvärt långsamt att samla in information om skadade, överlevande och döda.

Aldrig har jobbet varit viktigare

Jag har upplevt mycket i det här jobbet, men aldrig känt att mitt arbete varit viktigare än under de här veckorna.

Det vi såg och förmedlade betydde något. Och varje morgon när vi satte oss i bilen för att köra ut i det krossade landskapet längs Phukets stränder, visste vi att vi skulle möta en ny grym, men viktig historia.

Det var våra berättelser som fick människor där hemma att förstå och känna. Många ringde också och ville hjälpa till med att söka efter anhöriga.  Ibland kändes det som om alla vi, som var på plats, befann oss i något slags chocktillstånd. 

Döden kom så nära

Länge drömde jag om allt det vi upplevde med Tommy och de andra. Aldrig någonsin har jag känt döden så nära. Och skillnaden var så brutal mellan de som fann sina anhöriga och de som tvingades att flyga hem ensamma.

Tommy och hans dotter Åsa återfann aldrig Amanda.