5:2 kallas metoden, som lanserades av TV-reportern Michael Mosley i en film som visades i Vetenskapens värld under våren 2013. Den går ut på att man växlar mellan fastedagar och ätdagar och ska på så sätt både ge minskad vikt och ett längre och hälsosammare liv.
Diabetesforskaren Kerstin Brismar, professor vid Karolinska institutet i Solna, tyckte att metoden verkade intressant och startade ganska omgående arbetet med att försöka utvärdera metoden vetenskapligt. Hon bestämde sig för att låta personer som brottas med övervikt, högt blodtryck och tidiga former av diabetes typ 2 prova 5:2-metoden för att se hur deras hälsa påverkades.
105 personer har inlett försöksstudien där man under ett halvår fastar två dagar i veckan och äter vanligt de andra fem. Det innebär att det är den hittills största 5:2-studien i världen.
Deltagarna får menyer för fastedagarna. De genomgår hälsoundersökningar innan studien inleds, efter sex veckor och efter tre månader och sex månader. Dessutom följer man upp dem ett halvår senare, för att se vilka effekter som kvarstår.
Många klarar dieten
Ett vanligt problem, när man går in och förändrar människors kostvanor i en studie, är att många hoppar av efter någon vecka. Det innebär för stora påfrestningar att följa den nya dieten. Man brukar räkna med att minst 20 procent av dem som inlett studien faller bort under gång.
Men 5:2 verkar vara lättare att följa. Av de 105 personer som började fasta har bara 11 hoppat av och de uppgav skäl som graviditet och sjukdom. Det verkar alltså som att nästan 90 procent klarar av att följa fastedieten, som innebär att män äter 600 kcal på fastedagarna och kvinnorna 500, i de sex månader som studien varar.
Diabetikerna lyckas
Nu har Kerstin Brismar sammanställt resultaten för de 62 första fastarna. Majoriteten uppger att de mår bra av dieten. I genomsnitt har de minskat sitt BMI från strax under 29 till strax under 27.
– Jag är själv överraskad över hur bra resultaten ser ut, säger Kerstin Brismar.
De riktigt stora hälsovinsterna ser man i gruppen diabetiker. I den här studien handlar det om personer som ligger på gränsen till diabetes typ 2, men som klarar att hålla blodsockret i schack med kosten och därför inte tar insulin. Kerstin Brismar har valt att inte inkludera insulinberoende diabetiker, eftersom deras blodsockernivåer är svårare att kontrollera och övervaka. Det kan innebära en hälsorisk att fasta om man står under insulinbehandling.
Minskad risk för hjärt- och kärlsjukdomar
Diabetikerna har störst förändringar vad gäller midjemåttet. När de gick in i studien hade de i genomsnitt 104 centimeters midja. Allt över 102 anses tydligt öka risken för hjärt- och kärlsjukdomar. Efter sex månaders 5:2-diet var måttet istället 100 centimeter. Och sex månader efter att studien avslutats hade de bibehållit hälsoeffekten och ytterligare minskat till 98,5 cm. Även de som inte hade diabetes hade en gynnsam utveckling, men de var smalare från början och minskade inte lika mycket.
– Kanske är diabetikerna mer motiverade eller så hade de sämre värden från början och har lättare att förbättra dem, säger Kerstin Brismar.
Värdena för kolesterol, blodtryck, blodsocker och inflammationsmarkörer har också förbättrats överlag, vilket borde leda till en bättre hälsa även på längre sikt.
Andra parametrar än labbmöss
Men en av de saker som Michael Mosley framhöll i sin film var möjligheten att leva längre med hjälp av fasta. Han lutade sig mot forskning på djur som visade att möss som lever under kalorirestriktion får minskade nivåer av tillväxtfaktorn IGF-1. Och eftersom IGF-1 förknippas med celltillväxt och cancer leder minskade nivåer till längre liv hos möss.
Hypotesen har varit att man borde se samma positiva effekter hos människor som fastar. Det finns också studier på människor som pekar åt det hållet.
Just IGF-1-hypotesen har dock kritiserats av andra forskare, som framhållit att de studier som gjorts på människor handlat om varannan dags fasta – en mycket hårdare variant av kalorirestriktion än 5:2. Dessutom är celltillväxt och cancer en mycket större faktor hos labbmöss än hos människor vad gäller livslängd. Vi människor har andra parametrar som påverkar livslängden mer.
Inte förlängt liv
Kerstin Brismar har mätt både IGF-1 och IGFBP-1 hos försökspersonerna och räknat fram en kvot för att se hur tillväxtfaktorn påverkas av fastan. För när det ena värdet, IGF-1, går ner brukar IGFBP-1 öka.
Och tittar man på medelvärdet för försökspersonerna efter sex månader ser man en viss minskning av IGF-kvoten, men inte alls någon särskilt stor eller tydlig sådan.
Kerstin Brismar tycker inte att resultaten hittills styrker tesen att 5:2 minskar IGF-1 så mycket att det i sig kan sägas förlänga livet hos människor.
Mer om 5:2-resultaten i Vetenskapens värld på måndag kl 20 i SVT2.