1. Rymdens mörka sida

I april sköt USA upp en liten rymdfarkost från Cape Canaveral i Florida. X 37 B påminner om en vanlig rymdfärja till utseendet, men är bara en fjärdedel så stor – omkring tio meter lång och drygt fyra meter mellan vingspetsarna. Från början var det här ett civilt NASA-projekt, men numera drivs det av militären.

Farkosten återkom relativt obemärkt till flygbasen Vandenberg i Kalifornien i början av december, efter 225 dagar i omloppsbana runt jorden. Det var andra gången i historien som någon lyckats landa en obemannad rymdfärja (den första var Sovjetunionens Buran-skyttel i slutet av åttiotalet) men det är inte det som placerar X 37 B på min lista.

Det verkligt intressanta är att ingen riktigt vet vad den ska användas till. Ägaren, det amerikanska flygvapnet, vägrar konsekvent att svara på alla frågor – vilket har lett till en rad spekulationer.

Helt klart är att farkostens lastrum kan användas för att placera ut spionsatelliter i rymden – och att den själv kan fungera som spaningsfarkost. Privata satellitspanare har följt X 37 B i hasorna under premiärturen, och har kunnat berätta att den bland annat har passerat över Nordkorea, Afghanistan och Iran.

Den verkligt stora frågan är; vad kan den göra mer än snoka? Kan den bära vapen? Kan den användas för att attackera andra nationers satelliter?

Sådana farhågor har framförts, bland annat i kinesiska tidningar.

Den amerikanska organisationen Union of Concerned Scientists anser att hemlighetsmakeriet i sig kan bidra till en militär kapprustning i rymden, även om X-37 B i sig inte skulle visa sig vara mer illasinnad än de hundratals militära satteliter som redan befinner sig i omloppsbana.

Minifärjans premiärflygning är en påminnelse om att rymdfartens militära baksida, som funnits med i bilden ända sedan de första satelliterna sköts upp på femtiotalet.

Mardrömmen är en väpnad konflikt, som på ganska kort tid skulle fylla området närmast jorden med skrot. Det skulle i så fall göra rymden oanvändbar för människan – i ett läge där vi gjort oss beroende av satelliterna i vårt dagliga liv. Väderövervakning, klimatforskning, navigation och kommunikation är bara några exempel.

2: Trålare i näringspyramidens botten

För några år sedan gjorde jag en resa till den norska Troll-stationen i Antarktis. Reportaget handlade om vårt grannlands politiska och ekonomiska strävanden på kontinenten, och en av de saker som diskuterades då var planerna på att skicka fiskefartyg till södra oceanen för att fiska krill, de små kräftdjur som är basen i näringskedjorna där.

Tanken var att krillen skulle fungera som föda för laxodlingarna i Norge, delvis som en ersättning för det hårt kritiserade kustfisket utanför Chile.

Idag är visionen verklighet. I år beräknas årets fångst, som till största delen tas upp på gränsen mellan Atlanten och södra ishavet, till mellan 150 000 och 180 000 ton – en ökning med 40 procent jämfört med i fjol.

Och det handlar inte bara om norska fartyg längre. Kina, som har haft en första trålare ute i år, räknar med att öka sina insatser kraftigt i framtiden. Japan och Nordkorea är redan på plats.

Det norska företaget Aker Biomarine, som leder utvecklingen, har fått trålningen efter krill klassad som ekologiskt hållbart fiske av den engelska organisationen Marine Stewardship Council.

Det här har fått ett antal forskare att reagera. Krillen är en av de största proteinkällor som existerar på jorden. Kräftdjuren är stapelföda för fisk, pingviner och valar i Antarktis, och Volker Siegel, forskare vid havsforskningsinstitutet i Hamburg misstänker att det finns risk för lokal utfiskning, eftersom nästa alla båtar trålar i samma område.

Och samtidigt som fiskeflottorna laddar upp, så saknas det bra forskning om vad bestånden av krill egentligen tål. Det finns till exempel beräkningar som säger att den kan ha minskat med upp till 80 procent i vissa områden sedan sjuttiotalet, som en effekt av ett varmare klimat, men ingen vet säkert.

3. Pizzilies och Grolar bears

Den smältande isen i Arktis för med sig oväntade följder för djurlivet i polartrakterna. En effekt är att arter som normalt inte borde komma i kontakt med varandra numera gör det – så till dem mildra grad att det får ungar tillsammans.

Det kanske inte låter som något större vetenskapligt problem – men faktum är att forskare nu varnar för att den här blandningen i värsta fall kan leda till utrotning av vissa djurarter.

Enligt Brendan Kelly, forskare vid NOAA i Alaska, förekommer sådana här korsningar mellan 22 olika djurarter i Arktis. I vissa fall handlar det om arter som inte har varit i kontakt med varandra på över 10 000 år på grund av isen. Det handlar bland annat om björnar, valar och sälar.

För några år sedan upptäcktes till exempel en brun- och vitfläckig björn i arktiska Kanada. DNA-prover visade mycket riktigt att det rörde sig om en korsning mellan Grizzly och isbjörn, en ”Pizzly” eller ”Grolar Bear”. I år sköts ännu en korsning – den här gången visade det sig att fadern var en isbjörn och mamman en Pizzly.

I fjol upptäcktes också för första gången en levande korsning mellan rätval och grönlandval i Berings hav.

I en artikel i Nature varnar en grupp forskare för att det här kommer att bli allt vanligare i takt med att isen minskar i Arktis. Isbjörnarna kommer att tillbringa mer tid i samma områden som grizzlybjörnarna; sälar och valar som idag skiljs åt av isen kommer att simma i samma vatten.

Det här behöver inte bara var dåligt. Hybrider mellan olika arter är en del av evolutionen, men ofta är korsningarna dåligt rustade för att överleva i den miljö de fötts in i.

Korsningar mellan isbjörn och brunbjörn har till exempel visat sig vara pigga på att jaga säl – men är inget vidare på att simma. En rätt dålig kombination.

Forskarna bakom Nature-artikeln befarar att de här kan hota redan utsatta djurgrupper ännu mer. Av de 22 arter som man har sett korsas på det här sättet räknas 14 som utsatta i olika grad idag.

Idag finns det till exempel bara ett par hundra rätvalar kvar i norra Stilla. Om den gruppen blandas upp med den betydligt vanligare Grönlandsvalen kan vägen mot utrotning ligga öppen.

4. Sol på natten

På flera håll i världen förbereds nu solkraftsprojekt i jätteskala, som vi har vi berättat om tidigare i Vetenskapens värld.

Tekniken har blivit smartare och investeringarna allt aggressivare – men ett problem har hela tiden förmörkat ingenjörernas himmel: solen skiner bara på dagen.

Nu börjar allt fler leta efter möjligheter att kunna producera ström med hjälp av solens strålar även på natten. Ett av de hetaste projekten pågår utanför Sevilla i Spanien, där man nu bygger ett soltorn som ska ta emot den samlade energin från tusentals speglar som placerats ut på marken runtomkring.

Sådana här anläggningar finns redan, men det speciella med den här är att man överför värmen från tornets mottagare till en lösning av smälta salter – som senare leds till en värmeväxlare där man kokar det vatten som i sin tur driver kraftstationens el-turbiner.

Enligt företaget bakom soltornet i Sevilla har saltlösningen två fördelar. Dels klarar den de höga temperaturer som mottagaren arbetar vid – över 500 grader – dels ska värmeenergin kunna lagras i bortåt 15 timmar innan den används – vilket betyder att solenergin kan användas även nattetid.

5: Hallå – är det nån som har sett några utomjordingar?

NASA har hittat liv på en av Saturnus månar! Spekulationerna på Internet visste inga gränser när den amerikanska rymdflygstyrelsen i slutet av november talade om att man skulle presentera en nyhet ”som skulle påverka sökandet efter utomjordiskt liv”.

Sanningen var – när det väl kom till kritan i tidskriften Science några dagar senare – betydligt mera jordnära än många hade hoppats på.

Amerikanska forskare hade hittat en typ av bakterier som tycktes ha byggt sin DNA med hjälp av giftig arsenik – i så fall första gången som en livsform har visat sig kunna överleva utan fosfor.

Intressant, men inte ET, precis.

Fast stenen var redan i rullning i medierna. Förväntningarna hade byggts upp så till den milda grad att det faktum att det faktum att bakterien hittats i en saltsjö i Kalifornien och inte i rymden hamnade lite i skymundan.

Så hojtade rubrikerna. Fast riktigt hur och varför framgick inte riktigt. Senare har också själva forskningen ifrågasatts, och det är i dagsläget inte helt klart om bakterierna verkligen bygger in arsenik i sin arvsmassa, eller inte.

– Vi erkänner att det fortfarande finns massor av jobb kvar att göra, säger en av författarna, Felisa Wolfe-Simon på Twitter.

Hon och de andra inblandade forskarna har i alla fall fått vara med om en resa som heter duga. Från en undanskymd tillvaro i labbet, via plötslig världsberömmelse i media – för att sedan hängas ut offentligt som dåliga forskare inom loppet av några veckor.

– Den här erfarenheten har varit karaktärsdanande, säger Wolfe-Simon, och antyder samtidigt att forskarlaget inte var helt överens med NASA:s presstjänst när det gällde att framställa resultaten som ett bevis på utomjordiskt liv.

– Vi hade verkligen ingen kontroll över pressreleaserna, säger hon. PR-maskiner är PR-maskiner, vi är forskare.

Det här är inte första gången som NASA tar till storsläggan när det gäller att marknadsföra nyheter om utomjordiskt liv på skrangliga grunder. 1996 presenterade dåvarande presidenten, Bill Clinton, upptäckten av fossila spår av bakterier i en Mars-asteroid som hittats i Antarktis. Debatten om sanningshalten i det påståendet pågår fortfarande.

Det här är ett citat som tillskrivs astrofysikern och författaren Carl Sagan.

Så skrev Ulf Peder Olrog i en visa om tvivelaktiga affärsmetoder i ransoneringens 40-tal. Möjligen lutar NASA i det här fallet mera åt Olrog än Sagan...

6. En glaciär bortom räddning

FN:s klimatpanel, IPPC, fick det hett om öronen efter det vetenskapligt ogrundade påståendet att Himalayas glaciärer skulle vara borta inom 35 år. Samtidigt fortsatte andra forskare i all tysthet att försöka ta reda på hur det egentligen står till med världens isar.

Ett resultat kom tidigare i år, när forskare vid Oxfords universitet i England presenterade nya datorberäkningar över avsmältningen av Pine Island-glaciären, PIG, i Antarktis.

PIG är en så kallat utlöparglaciär som rinner ut i Amundsenhavet i Västantarktis. Mätningar med satelliter och flygplan har avslöjat att isströmmen har fördubblat sin hastighet de senaste 20 åren. Samtidigt drar sig basen, där ismassan vilar på urberget hundratals meter under vattenytan, tillbaka inåt land.

Oxfordforskarnas modell antyder att avsmältningen av PIG nu är utan återvändo, och att glaciären kommer att förlora hälften av sin is under de kommande 100 åren. Det skulle i så fall betyda en höjning av havsytan i världshaven med 24 centimeter – bara som en effekt av en enda glaciär.

Om den intilliggande Thwaites-glaciären, som också tycks ha passerat den gräns där avsmältningen kan stanna av, också ger sig iväg ut i havet blir ökningen en dryg halvmeter.

Richard Katz, en av forskarna bakom rapporten, understryker att det rör sig om förenklade datormodeller, och att beräkningarna kan visa sig vara fel. Han befarar att avsmältningen kan gå ännu fortare än modellen antyder.

Vi andra hoppas väl snarare att han har räknat fel åt andra hållet.

Om 100 år har vi svaret.

Benny Eriksson

SVT Vetenskap